Två ämnen som ofta faller offer för spekulativa vetenskapsartiklar är genus och relationer. Tillspetsad och inte sällan full av motsägelser hänvisar journalistiken till djurförsök, forskningsrapporter, biologi och statistik om vartannat. Vi vill ju så gärna att biologin ska kunna bestämma vilka vi är, hur vi mår och hur vi lever. Att det finns en biologisk universalism som vi inte kan motsätta oss i en komplex, svår och mångtydig värld. Således forskas det fortfarande på skillnader i mäns och kvinnors psyke, homosexuellas hjärnor och mänskliga relationer. Vi får fortfarande rubriker som den TT-artikel som återpublicerats i en rad större tidningar och diskuterats i radio i veckan: ”Livslång kärlek med hjälp av medicin”.

Artikeln slår fast att drömmen om den livslånga kärleken inte överensstämmer med vår nuvarande livslängd. Så länge medellivslängden var 35 år var det inte ett särskilt stort problem att hålla sig till samma partner. I dag lever vi mycket längre, men våra förhållanden är fortfarande inte längre än i snitt elva år. Det finns en lösning, på­pekar forskarna i artikeln. Man kan mixtra med hjärnsubstanser, tillsätta oxytocin och ­vasopressin i ett piller och genom medicineringen kan kärleken hållas vid liv även efter att den evolutionärt sett borde ha dött ut. Och så lite hänvisningar till monogama och promiskuösa (vilket tydligen är ett annat ord för att byta partner då och då) sorkar som blivit utsatta för ”lyckade försök”.

Det är en eggande text. Man kan se hur den sätter igång tankar och diskussioner. Om jag fick möjligheten att äta medicin för att älska min partner resten av livet, skulle jag då göra det? Samtidigt är den ett vetenskapligt och etiskt haveri som förutsätter att livslång kärlek är någonting naturligt gott, att sorkar och människor fungerar på samma sätt, att vi bör medicinera oss till det som många påstår är ”naturligt” i ett samhälle där en sexuell partner för resten av livet fortfarande är norm.

Artikeln lämnar mig inte bara irriterad utan också en smula sorgsen. Det finns forskning som visar på hur sociala faktorer som ojämlikhet, segregation, underordning och hot om våld påverkar våra liv. Vi vet att vi lever i en värld med så stora klyftor att somliga dör och andra lever i överflöd. Ändå forskar vi tydligen på mediciner som ska ta bort hjärtesorg och separationer, den sortens lidande som ofrånkomligen är en del av livet.