Någon: släng henne i kanalen. En annan: det är många dårar ute på stan i dag. En polis menar lugnande att det är konst, det är ingenting vi kan göra något åt.

Det har varit Live Action igen, Göteborgs internationella performancefestival. Hon som borde slängas i kanalen ligger som en död och naken sjöjungfru täckt av döda fiskar, en stark och starkt luktande bild av – kanske – överexploatering och ett utfiskat hav. Det är som om hon bokstavligen ligger och ruttnar på Kungstorget i det starka solskenet, hon, det vill säga Hortense Gauthier, Frankrike, om jag orienterar mig rätt i min folder.

Att lyssna till förbipasserandes kommentarer är halva nöjet. Det är som så ofta med levande gatukonst: i reaktionerna paras en viss upphetsning med lätt aggressivitet. På andra sidan gatan har Léa Le Bricomte och Joël Hubaut av jord och sand byggt upp var sin liten ö, hissat var sin lilla flagga och står nu och spottar på varandra. Det är antagligen en protest mot någonting. Vi går härifrån. Inget reflektionsutrymme hinner uppstå i strömmen, eller också infinner det sig senare, om scenen varit stark nog för att etsa sig fast.

Också för den som dröjer sig kvar skyms ofta poängen av mer akuta frågeställningar. Kan Philippe Boisnard sitta kvar och tugga på sin tidning och spotta ut nyheterna trots att den stora varubilen inte tar sig fram? En viktig del av den levande gatukonstens mening uppstår i just sådana friktioner, oavsett aktionens ursprungliga idé. Någonting händer, men fokuset förskjuts ständigt. Någonting händer, men kanske någon annanstans. Eller var det i går?

En fullständig överblick kunde bara de mest hängivna få, men de timmar jag själv ägnade Live Action bjöd på hela registret mellan det drabbande direkta, det meditativt långsamma och den omständligt konstruerade symboliska bilden, som i Rainer Pagels långa inomhusperformance på Magasinsgatan. Den tillfälliga lokalen gav plats för mer sceniska och komplexa föreställningar: Omar Ghayatts genialt framimproviserade rollspel, Dominic Thorpes absurdistiska enmansföreställning eller Tanya Mars Heat, där publiken elegant och lekfullt dirigerades med laserpekare.

Fast det mest häpnadsväckande missade jag säkert. Eller kanske inte ändå? Ming Zhu är en konstnär som verkar i en poetisk och våldsam kinesisk performancetradition och att se honom naken bryta sig ut ur sin hermetiska stora bubbla som han eldande hade fyllt med rök var en befrielse med lång efter­verkan. Ni som missade honom har chansen igen i Mariestad, där Live Action fortsätter nu på onsdag.