I det senaste numret av facktidningen Kollega finns en tankeväckande artikel. Där berättas historien om hur det gick till när restaurangmomsen sänktes. En åtgärd som kostar runt fem miljarder men med närmast parodiskt små effekter på sysselsättningen.

Två skickliga lobbyister banade väg för beslutet – förre finansborgarrådet i Stockholm, socialdemokraten Mats Hulth, och Moderaternas förre partiledare Ulf Adelsohn. I den aktuella artikeln berättar Hulth utförligt hur han öst iväg debattartiklar och bearbetat svenska riksdagspolitiker. Bjudit dem på middag. Sett till att de fått prya på restauranger i sina hemkommuner. ”Det tycker de är jättekul. De älskar att komma tillbaka till riksdagen och berätta att de har varit ute i verkligheten. Det stärker deras auktoritet”, kluckar socialdemokraten Hulth som numera sadlat om och blivit krögare. Mats och Ulf blev ett oemotståndligt team med sina utomordentliga nätverk efter många år i toppolitiken. Riksdagspolitikerna blev en skock får som skulle förflyttas till rätt fålla.

Nu är det långt ifrån någon hemlighet att ex-politikerna Hulth och Adelsohn, som jobbade åt hotell- och restaurangföretagarna SHR, agerat lobbyister. SHR kammade förra året hem utmärkelsen Årets lobbyorganisation efter sitt framgångsrika arbete rörande krogmomsen. Men är det bra? Är det ett hälsotecken? Spelar det någon roll att tunga politiker ofta kapitaliserar på sina nätverk snabbt efter avslutad karriär?

När Göran Persson röstades bort från makten vid valet 2006 tog det mindre än ett år innan han sattes upp på tunga lobbyorganisationen JKL:s lönelista. Samma JKL som bland annat, mycket framgångsrikt, arbetat som påtryckare åt den svenska vapenindustrin. Perssons karriärbyte utlöste viss diskussion men långt ifrån det ramaskri den nya lojaliteten borde väckt.

I grunden handlar det om förtroende och därmed legitimitet. För politiken, för de folkvalda, för att beslut fattas utifrån så rationell grund som möjligt. Vi vet att det finns bortåt 20 000 lobbyister verksamma enbart i Bryssel. Men orkar vi hålla fast i en diskussion och verkligen problematisera vad det betyder för demokratin? Lobbyister arbetar åt den som betalar bäst och ingen behöver vara förvånad över att den kulturella sfären tar så liten plats i det större politiska samtalet. Det är nämligen en av framgångsfaktorerna för ett lobby­företag – förmåga att skapa uppmärksamhet runt en fråga. Även om allt är kolossalt hemligt när det gäller påtryckarindustrin kan vi utgå från att JKL aldrig kommer att skriva en debattartikel om vikten av ett vitalt kulturliv. Aldrig.