Det är alltså ikväll Loreen ska jogga hem Eurovision på samma vis som Barcelona skulle lunka hem Champions league och Sverige skulle glida fram till VM-pokalen i ishockey. Som bekant blev det som det blev med det.

Inga segrar är klara på förhand. Det krävs en gedigen prestation, en del tur och när det gäller just Eurovision dessutom att man lyckas forcera såväl kompisröstande länder som ett eurotrashigt Golgata av sursång och usel smak. Innan Loreen kan spränga målsnöret och lyfta bucklan måste hon också finta sig igenom en mur av likaledes favorittippade, partyglada babusjkor. Det är ingen enkel uppgift.

Och inte blir det enklare när vi uppför oss som schlagerns motsvarighet till den engelska fotbollsnationen. I sina egna huvuden är engelsmännen alltid både europamästare och världsmästare. Eftersom de uppfann sporten betraktar de sig av naturen ständigt överlägsna och trots att de sedan springer på pumpar i form av tyskar, spanjorer och svenskar och aldrig blir mästare i verkligheten hinner engelsmännen alltid blåsa upp sin narcissism till nästa slutspel.

Exakt som Sverige i Eurovision song contest.

Bara för att Abba uppfann den moderna schlagern för snart fyrtio år sedan inbillar vi oss att det bara är att ställa ut platåstövlarna för att vinna igen och igen. Inte ens de mest förnedrande nederlag kan rubba oss i vår övertro på den egna förmågan.

Precis som engelsmännen leder vår självbild dessutom till att vi lagt oss till med en föraktfull och tämligen obehaglig syn på våra motståndare. I torsdags satt jag i bilen och lyssnade på första halvan av semifinalen via radio, upplösningen såg jag på tv. Gemensamt för kommentatorerna var inte bara att de hanterade sändningen så att det faktiskt lät som att det handlade om sport, utan också att de konsekvent raljerade kring såväl andra länders bidrag som de azeriska programledarna. De kanske borde påminna sig om att tio, inte direkt odödliga, låtar i finalen är skrivna av svenskar.

I tv försökte Edward af Sillén vara lustig när han ironiskt noterade att ”skrattfesten fortsätter” när programledarna försökte skämta lite lättsamt. Sillén tyckts ha förträngt sina egna allt annat än begåvade manus till de svenska deltävlingarna. Hans patriotiska självupptagenhet gjorde att han inte hörde det pinsamma ljudet av sten som krossar glashus.

Så håll igen på dissandet ikväll. För klädsamhetens och det goda uppförandets skull.

Segrar Loreen är det inte ett resultat av den blågula självgodheten. Utam på grund av den alltid vinnande kombinationen talang, hårt arbete – och inte minst – ödmjukhet inför både uppgiften och motståndet.