I kväll inleds festivalsommaren – bara tolv minuters färjeresa från Saltholmen.

2012 behöver man inte åka mycket längre för en ordentlig dos festivalande. Möjligheten att frossa loss på Knarrholmen, Summerburst på Valhalla, Metaltown i Säve, MTV World stage på Götaplatsen, West coast riot på Röda sten och Way out West i Slottsskogen gör att man gott kan stanna i stan i stället för att åka till Roskilde, Hultsfred eller Borlänge.

Addera ett antal spelningar i Trädgårdsföreningen och två världsstjärnor på Ullevi och det är tydligt att det aldrig har varit så mycket grym livemusik i Göteborg under sommarmånaderna.

Just Knarrholmen är ett gott exempel på att det dessutom inte enbart handlar om kvantitet. Bakom festivalen står en liten samling engagerade musikälskare som formar ett arrangemang med avstamp i den högst personliga magkänslan. Slarvigt uttryckt kan man kalla Knarrholmen för en indiefestival, men som med alla festivaler handlar det inte bara om musiken utan om platsen, sammanhanget, människorna.

Samma sak gäller även de andra musikfesterna. Banden till Metaltown bokas med metalhjärta, West coast riot görs med punkpassion och Way out West har blivit en av Europas skarpaste festivaler just för att den arrangeras inte bara med blick på kontot utan med en genuin övertygelse om att den bästa musiken ska ljuda över gräsmattorna.

I den nya musikbranschen måste artister turnera och leverera på scenen. När publikens makt samtidigt har blivit större genom att allt bedöms i realtid via Facebook, Twitter och Instagram går det inte att fuska med festivalerna. På så vis kan man faktiskt säga att det är konsertkonsumenter och festivalbesökare som garanterar kvalitén på musiksommaren.