Det är söndag på Euroclub, den stora konserthall i Baku som under schlager-EM förvandlas till tävlingens officiella nattklubb. Sveriges Loreen har varit i Azerbajdzjan i en knapp vecka och hunnit repetera två gånger på den nybyggda Kristallhallens jättescen. På Euroclub ska hon göra sitt första framträdande inför publik, om en liten stund.

Ännu är det ganska tomt i lokalen. Kimmo Kaarlejärvi från Helsingfors sitter vid ett bord med en kompis och dricker vatten. Han har varit på alla schlager-EM sedan 2002, utom ett. Han är gay och vågade inte åka till Moskva, som arrangerade tävlingen härom året. Kimmo Kaarlejärvi är 46 och tar det numer lite lugnare när han turistar på schlager-EM. Han tror att det kanske är därför han inte haft några problem i Azerbajdzjan. För han är väl medveten om att det finns problem här.

– Jag ligger lågt, jag lever så som de vill att man ska göra här och alla är väldigt trevliga, säger han.

Skilda världar

Euroclub känns onekligen säkert. Den som vill in behöver en särskild bricka och måste förbi två linjer kravallstaket, röntga sin väska och passera en metalldetektor.

En hållplats därifrån, i en trång och inrökt källarlokal, ligger gayklubben Bar 17. Här står dörren öppen för alla. Ägaren Liza har i och för sig inte lyckats boka Loreen, men det hindrar inte dj:n från att kräma på Euphoria så högt att det är svårt att höra vad den unge killen Vugar säger när han översätter Lizas utläggningar. Inte för att man behöver höra vad någon av dem säger. Det syns att Liza är ursinnig.

– Polisen, det är bara polisen som är problemet, fräser hon.

Ställd inför frågan varför blir hon helt perplex. Det syns väl?

– Jag är trans.

Razzior

Liza öppnade Bar 17 i oktober förra året och och det har gått bra för henne. Det finns nästan inga barer i Baku som öppet tar emot homo- och transsexuella personer, så Liza har gott om gäster. Men de senaste tre månaderna har azerisk polis gjort razzior mot hennes bar två gånger. Under stort pådrag har alla i lokalen gripits och förts till polisstationen för förhör.

Tillslagen är knappast unika. Våld tillhör vardagen för hbtq-personer i Azerbajdzjan. Begrepp som hatbrott mot homosexuella existerar inte i azerisk lagstiftning och därför finns ingen statistik över situationen i landet, men nätverket Free LGBT Azerbaijan räknar med att varannan homosexuell man och var tredje kvinna har utsatts för våldshandlingar.

Den internationella hbtq-organisationen Ilga hade tidigare en medarbetare med ansvar för Azerbajdzjan. I dag har ingen någon ordentlig översikt, men i en rapport från 2008 beskrivs ett brutalt övergrepp mot 28 homo- och transsexuella personer. Mot sin vilja tvingades de genomgå hivtest och frihetsberövades under tre dygn. Med handklovar runt handlederna marscherades de på led de tre kilometer som ligger mellan polisstationen och domstolsbyggnaden. Samtliga 28 tvångsintogs sedan på en klinik för behandling av könssjukdomar.

Hot, misshandel, mord

Azade Najafov är en av få personer i Azerbajdzjan som har skaplig koll på läget för hbtq-personer. Hennes bild av livet i Baku går inte att jämföra med den som de turistande schlagerfansen får på Euroclub. Hon är engagerad i en organisation som arbetar med jämställdhetsfrågor och sexualupplysning och hon ledde tidigare en stödgrupp för lesbiska kvinnor. I hemlighet. Utåt sade sig gruppen vara en frivilligorganisation som arbetade för att hjälpa hiv-smittade personer.

– Mamma tog med mig till en psykolog. Hon trodde att han skulle kunna ge mig lite piller och sedan skulle jag bli "naturlig" igen, säger hon och trots allvaret skrattar hon vid minnet av händelsen.

Utan en antydan till munterhet berättar hon sedan om hur en annan ung kvinna blev inlåst på mentalsjukhus av sin mor. Hon berättar om hur hur en lesbisk vän var nära att förlora sitt jobb sedan ett fotografi där hon pussar sin väninna skickats till hennes arbetsplats. Hon vittnar om hur homosexuella systematiskt trakasseras av polis och om lesbiska kvinnor som misshandlas och mordhotas av sina föräldrar. Hon berättar om hur bögar misshandlas på öppen gata.

– Det är värst för de transsexuella. De har alltid haft problem med våld. De flesta av dem arbetar som sexarbetare och flera transsexuella personer har mördats här, säger hon.

Inget jobb trots examen

På Bar 17 börjar det fylla på med folk. Vugar känner de flesta. Han är så utmärglad att man ser revbenen framträda under huden när hans skjorta glider isär över bröstet. Vugar är 22 och inredare med universitetsexamen, men han har inte arbetat på nästan två år. Den 7 januari förra året gick han ut med en kille han träffat på en dejtingsajt. Sedan låg han på sjukhus i en månad.

– Det var trevligt först. Vi åt middag och pratade, men han var inte gay, säger Vugar.

– Han var polis.

Utanför restaurangen misshandlades Vugar så svårt att han förlorade medvetandet. Han vaknade på sjukhus bara för att inse att han misstänktes för narkotikabrott. Polisen hade lagt hasch i fickan på hans tröja.

Efter misshandeln blev Vugar deprimerad. Han stannade hemma och gick inte ut på flera månader.

– Min mamma sade att det var bäst att jag stannade inne för att inte göra pappa arg. När jag låg på sjukhuset kom min kusin på besök. Han kom för att slå mig.

Vem får komma in?

Torsdagen den 24 maj avgörs schlager-EM:s andra semifinal och Loreen gör debut i tävlingen. Liksom medlemmarna i schlager-EM:s officiella fanklubb har Vugar den svenska sångerskan som favorit. Det har Kimmo Kaarlejärvi också. Innan han återvänder till vännen vid dansgolvet berättar han varför han älskar Eurovision.

– Det är stämningen. Alla som är här gillar samma sak. Jag kommer hit för att festa och få två roliga veckor.

Till skillnad från Kimmo har Vugar varken biljett till Kristallhallen eller en bricka som öppnar dörren till Euroclub. Men han letar efter någonting annat. Den klubb där han vill in heter Schengen.

– Finns det ingenstans jag kan ta vägen? Jag har inte jobbat sedan jag tog examen, jag vågar knappt gå ut. Jag kan inte leva här. Var någonstans i Europa är det bra att leva för människor som jag?