Under krisen efter Muhammedkarikatyrerna blev det uppenbart att kampen inom islam är en av vår tids viktigaste frågor. I grunden handlar det om en kamp om tolkningsföreträde och därmed makt. Problemet är att dunkla krafter fortfarande tillåts definiera islam och därmed göra hela religionen synonym med kvinnoförtryck, gravt patriarkala strukturer och en reaktionär samhällsordning. Det paradoxala är att de politiska krafter som verkligen gynnas av denna religiösa polarisering är främlingsfientliga partier långt ut på högerkanten som steg för steg erövrar ny mark i parlament runtom i Europa.

Alltför ofta hukar upplysta, demokratiska stater i konfrontationen med teokratiers maktanspråk. Det är bara fem år sedan FN röstade igenom en resolution som konstaterade att yttrandefrihet "ska utövas ansvarsfullt, och kan därför begränsas genom lag". Bakom resolutionsförslaget låg Pakistan. Vad resolutionen egentligen konstaterade var att den konstnärliga friheten ska begränsas, utforskandet av den religiösa mytologin får inte äga rum annat än med största varsamhet. Helst inte alls. Frågan är vem som bör respekteras? De miljoner som förtrycks i religionens namn eller de som slåss för fortsatt maktinnehav?

När Uppdrag granskning i ett utomordentligt väldokumenterat reportage visade vilka råd som ges till kvinnor vid landets största moskéer blev det en plågsam påminnelse om hur tolkningsföreträdet fortfarande ser ut. Nu pågår en debatt om hård klippteknik, förvrängda påstående, saker tagna ur sitt sammanhang. Det är naturligtvis en skendiskussion avsedd att ta fokus från själva kärnfrågan, nämligen om ledande företrädare för islam i Sverige verkligen vill förändring, vill modernitet, vill jämställdhet även när kamerorna är avstängda. Nu vet vi att det inte ligger till så. För att verklig förändring ska ske måste trycket komma inifrån. För att verklig förändring ska ske måste också omvärlden se och ge utrymme åt de röster som vill förändra.

För några år sedan utreddes frågan om en statlig imam-utbildning i Sverige. Bakgrunden var att många svenska imamer fått sin utbildning i den stenhårda diktaturen Saudiarabien. Enmansutredaren Erik Amnå var skeptisk och menade att en sådan utbildning skulle strida mot statens konfessionella neutralitet. Samtidigt visade Amnås utredning att 84 procent av de svenska imamerna ansåg att de behövde en vidareutbildning, bland annat i familjerådgivning. Ingen som sett Uppdrag gransknings reportage säger emot.