Ta en passionerad och prisbelönt fransk fotograf. Ta hans världsberömda göteborgskamera och ta en samling svenska indiepopmusiker och sätt i den miljö som inspirerat dem. Vad får du då? Tja, förutom en tjock bok med utomordentligt vackra bilder och en kommande, mycket lovande Ipad-app med kartor, fotografier, texter och massor av musik så får du ett färgstarkt och väldigt konkret bevis på vilket makalöst musikland Sverige har utvecklats till.

Swedish music landscape heter fotoboken av Julien Bourgeois. Julien är en 30-årig parisare som plåtat för såväl Le Monde och Liberation som för kreddiga skivbolagen Secretely Canadian och Fargo, men framför allt är han en så stor beundrare av svensk popmusik att han ägnat två år åt att skildra hur artisterna jobbar och var i Sverige deras låtar föds. "Jag märkte år för år hur svensk musik tog alltmer plats i min skivsamling", säger Julien Bourgeois som inte kände till särskilt mycket om Sverige och därför beslöt sig för att söka upp svaren på ort och ställe.

I boken möter vi Martin Hederos utanför den legendariska Atlantisstudion och Nicolai Dunger vid Valands konditori på Surbrunnsgatan i Stockholm. Här syns Jens Lekman mot en grönskande ek på en stilla kyrkogård i Höganäs, Frida Hyvönen i ett snödränkt Flarken, Tomas Anderson Wij i sin närmast kliniskt ljusa lägenheten i Gröndal och Mariam Wallentin och Andreas Werliin i Wildbirds & Peacerums på spårvagnsspåren längs Älvsborgsgatan hemma i Majorna. Listan är betydligt längre än så och bland de 35 svenska artister som fångat Julien Bourgeois intresse finns också Mattias Hellberg, El Perro del Mar, Britta Persson, Anna Järvinen och Nina Kinert.

Tidigt i morgon bitti sätter jag mig på flyget mot Baku för att tillsammans med 1 600 andra journalister bevaka världens största musiktävling, en galet uppskruvad och närmast hysterisk mediecirkus. Ni vet vilken. Där kommer segertippade Loreen att uppträda inför 100–125 miljoner tv-tittare och tillsammams med Euphorias upphovsmän Peter Boström och Thomas G:son (som vi porträtterar här intill) glida runt på ambassadmiddagar och lyxiga mottagningar.

Då allt medialt fokus kommer att ligga på den glittrande och storslagna delen av det svenska musikundret känns det viktigare än någonsin, och rätt gött, att kunna bläddra i en bok med artister som representerar den andra sidan. Artister som stretar i skuggan men som slipper svara på frågor om tonartshöjningar och favoritgodis, som aldrig kommer att ställas mot georgisk funkrock eller ukrainsk powerdisko. Och som nog är rätt nöjda med det.