Klasshat är något som kommer och går. En känsla, ibland uttryckt i poesi, som nyligen på en gala ägnad klassamhället på Dramaten, varpå publiken tydligen jublade, av solidaritet eller som resultat av en lyckad freakshow är svårt att veta. I DN blev Jens Liljestrand upprörd över hatet, och i Aftonbladet försvarade Åsa Linderborg det. Anders Johansson utvecklade ytterligare vänsterns gängse tänkande i samma tidning 15 maj. Jag är i denna fråga på Linderborgs och Johanssons kant – men tycker de för mycket spelar motståndarnas spel.

De härskande bestämmer tankelagarna, menade gamle Strindberg. Alltså inte de enskilda tankarna i sig, utan sättet att tänka. Enskilda tankar kan vara så röda att man måste ha på solglasögon och läsa dem som blindskrift, dock ännu prydligt insorterade i det med borgerligheten gemensamma tänkesättet, reglerna inympade i bakhuvudet.

Vilket är gemensamt? Exempelvis att vänstern och liberalerna tycks se sig båda som ett slags medvetenhetens konkurrerande företag, i vilka man kan skaffa andliga aktier. Men när liberalen talar enbart om individen och socialisten enbart om kollektivet, redogör de inte för olika synsätt, de skär åt sig varsin del av verkligheten, enligt outsagt konsensus. Poängen är inte att de i stället bör mötas i en fadd kompromiss, utan att deras respektive ideologier måste ta ställning till hela verkligheten, dess oförsynta individer och stökiga kollektiv.

Anders Johansson, om det liberala synsättet på underklass: ”Från struktur och statistik till känslor, identitetsfrågor, symboler, yta (…) Att se dem som människor – i stället för som klassrepresentanter, som ett kollektiv – är det bästa sättet att upprätthålla den ordning som gör dem sönderarbetade.” Han har på många sätt rätt, men vränger i slutändan dock bara identitetspolitiken ut och in; arbetaren görs från enskild identitet till enbart representant, en figur i en allegori där Muslimen eller Den Vite Mannen eller Arbetaren placerats, som instrument på vilka respektive kollektiv spelar. Vi lämnar den ödsliga individualismen bara för att hamna i ett kollektivistiskt pekoral.

Att spela meningsmotståndarnas spel – fast skenbart tvärtom – är bästa sättet att bevara en orättfärdig ordning. En radikal kollektivism är till för att befria individer. Och klasshatet? Det kommer och går, men är ingen determinerad ideologi. Den klasshatande individen kan lika gärna välja det högerextremistiska kollektivet som det demokratiska. Det är inte kollektiven som väljer.