Konst måste alltid vara större än politisk korrekthet, anser han

På söndag är det galapremiär i Cannes för Festen-regissörens nya drama Jakten. Mads Mikkelsen spelar huvudrollen i det ångestladdade dramat där han, som anställd på dagis, blir oskyldigt anklagad för att ha förgripit sig på en liten flicka. Alexandra Rapaport syns som den kollega han inleder en kärleksaffär med.

Cannesfavoriten Thomas Vinterberg berättar på telefon att han under manusarbetet gjort omfattande research kring vittnesförhör med barn. Hur det – oftare än man tror enligt regissören – händer att barn väljer bort sanningen för att vara till lags, och i stället svarar på ett sätt de tror ska tillfredsställa de vuxna.

- Över en natt kan en myt skapas kring en person. Rykten sprids sedan blixtsnabbt och okontrollerat via sociala medier, vilket kan få förödande konsekvenser för de inblandade.

Jakten beskrivs som en berättelse om "orättvisa, skuld och förlåtelse" och är det enda nordiska bidraget i huvudtävlingen i Cannes.

Som GP tidigare berättat är den manliga dominansen i årets Guldpalmskamp total, ett faktum som bekymrar skådespelerskan Alexandra Rapaport.

- Åh, så ledsamt, suckar hon.

Thomas Vinterberg, däremot, menar att konst "alltid måste vara större än det politiskt korrekta".

- Tävlingen visar vilka filmer festivalen anser vara de tjugotvå viktigaste. Är det inga kvinnor med i år, så är det inte. Att börja leta förklaringar till det är bara svensk paranoia, hävdar han och fortsätter uppeldat:

- Min känsla är att det just nu pågår ett slags lätt kastration av konstsektorn i ert land. Jag är rädd att en alltför politiskt korrekt filmpolitik tvättar bort lite av dynamiken mellan kvinnor och män. Att de bästa regissörerna i Danmark är kvinnor har ingenting med politiskt korrekta beslut att göra. Den konstnärliga friheten måste alltid gå före.

Thomas Vinterberg gjorde 1998 stor succé på Cannes filmfestival med mörka incestdramat Festen, som vann juryns stora pris. Vem är han i dag som filmskapare, jämfört med då?

- Jag tror inte att jag förändrats så mycket sedan dess, jag tror inte att vi gör det, svarar han eftertänksamt och tillägger:

- Fast jag har lärt mig en massa läxor. Det har gått fjorton år, jag har skilt mig, haft en hel del framgång, några misslyckanden. Jag väger ungefär lika mycket som då, fast lite mer, och ska snart bli pappa för tredje gången. Det blir spännande för mig att återse Cannes, en festival som jag betraktar som en slags fixpunkt i livet. En plats jag kan spegla mig i.

Egentligen, sammanfattar han, är det bara två saker han är här för att åstadkomma i filmbranschen.

Jaha, vilka då?

- Först och främst utforska den mänskliga sårbarheten. Det fragila, sköra som finns där, och som får oss att förstå varandra. För det andra: skapa liv, i form av scener och rollfigurer folk kan komma ihåg. Som den där pruttande farbrorn i Fanny och Alexander. Alla kan relatera till honom, eller känner någon som han.

För Alexandra Rapaport var det en gammal dröm som gick i uppfyllelse att få jobba med Thomas Vinterberg, en regissör hon beundrar inte minst för filmer som Submarino och Festen. Trots tuffa provfilmningar är det inte bilden av en demonregissör hon tecknar, precis. Snarare den av en ohierarkisk arbetsledare som vuxit upp i kollektiv och är "väldigt mån om allas känslor och att allt ska vara rättvist".

- Sedan hade jag inte väntat mig att han skulle vara så lättsam: en varm, kommunikativ och rolig människa att hänga med.

Även samarbetet med Mads Mikkelsen fungerade bra:

- Han var pojkaktig och öppen, samtidigt superproffsig och engagerad i rollfiguren.