På Djungeltrumman intervjuar vi högt och lågt. Från artister som sålt platina flera gånger om, till band som fortfarande kallar sina inspelningar för demos. Vi älskar att lyfta fram nya, bra grejer. Dessutom är okända band ofta roligare att ha att göra med. De är vanligtvis mer positiva till all sorts uppmärksamhet, helt enkelt. Men den senaste tiden har vi på redaktionen märkt en liten förändring. Plötsligt har alla en manager. Och gärna en pr-ansvarig också.Det är inget fel alls. Men när samtliga runt omkring musikerna har svår hybris blir det jobbigare. Att fler människor vill arbeta inom musikindustrin är både kul och bra. Men kanske behöver vi inte lika många pr-bolag som vi har invånare.

Att bandets bästa kompis plötsligt har signaturen Pressansvarig i sin mail, gör varken denna person viktigare, eller bandet mer åtråvärt. Kompisen skriver att vi inte får göra en intervju när bandet faktiskt har en spelning, utan ska vänta tills tre månader senare då de släpper ett Youtube-klipp där bandmedlemmarna, helt iförda spandex, dansar lustigt.

Missförstå mig rätt, jag älskar kaxiga band. Men när de räknar med att kunna ta sig direkt från replokalen till Ullevi, via en vit limousine, är det någonting som blivit lite skevt. Att deras rumskompis skaffat sig en ny Gmail och börjat presentera sig som manager kommer inte automatiskt att fylla hans inkorg med lukrativa erbjudanden.