Dom kallar oss skådisar har börjat en ny säsong och inleddes förra veckan med ett porträtt av Tomas von Brömssen. Det är en utmärkt programidé även om den populära formen tenderar att överflygla tankeinnehållet – alltså samtalet med komedianten mellan skratt och sorg.

Vi fick följa von Brömssen från turnéstopp i Falköping till vintervistet på Flatön och efterhand öppnades några kalenderluckor som fördjupade bilden av hans skådespelarkonst, den som jag personligen följt alltsedan Tok-Alfred på Folkteatern över buskisen i Albert& Herbert till Bo Widerbergs sista stora film Lust och fägring stor.

Komedianten von Brömssens stora komiska gåva är att han inte försöker vara inställsamt skojig och locka till snabbflabb som otaliga stå-uppkomiker – i stället skapar han situationer av clownartad tafatthet som ger komiken en vidare rymd av mänsklig felbarhet. Han skrattar inte åt sin egen lustighet men har ofta en sekundsnabb förmåga att dröja – och där kan vi som åskådare fylla i. I det ögonblicket utstrålar hans humor från en stor tankfullhet.

Det är slående hur han gärna spelar rollen som underdog – ”Hebbe lelle”. Komikerdubletterna är historiskt sett många från Helan och Halvan till Becketts Vladimir och Estragon. En dominerande gestalt och en undertryckt, men där det till sist är den undertryckte som rubbar maktobalansen med sina svar och frågor.

För Tomas von Brömssen var det en gång ett spontant och trivialt ”ja ... jävlar” och som kom med en bråkdels fördröjning som svar på Albertfrågan ”Kan du svära på det?”. Det var hans livs viktigaste svordom. Det kunde ha blivit plumpt men blev i stället exakt.

Veckans omgång av Dom kallar oss skådisar presenterade Eva Röse, född 1973 i Vårberg, men där det mest exakta nog var omsorgen i sminket som transformerade hennes blonda uppenbarelse till en sotsvart hubot med Salander-appeal. En klarsynt person som Röse borde dock få tala mer om sin egentliga ambition än om eftersynken i studion.

Eva Röse kom in på Teaterhögskolan och avverkade sedan några klassiker av O’Neill, Tjechov och Tennessee Williams innan de rörliga bilderna tog över – film och teve. Hon berättar om hur hon filmat en roll för Steven Spielberg (München, 2005), men blev till sin fasa helt bortklippt. ”Ni får tänka er vilket genombrott jag kunde ha haft!”.

Ja ... jävlar. Eva Röse talar om sin underutnyttjade potential. Jag anar att huboten Niska inte är raka vägen till den åtrådda stjärnvärlden, men anar också ruelsen hos en kvinnlig skådespelare att sorteras undan i den granithårda konkurrensen om absolut sminkade ansikten.