Torsten och Wanja Söderbergs pris lär vara den mest generösa utmärkelsen i hela designvärlden. Vinnaren får en miljon kronor. Ungefär lika mycket som en formgivare tjänar på ett helt yrkesliv alltså – få professioner har sämre arbetsvillkor.

Trots detta är priset märkligt okänt. Inte i designkretsar förstås, där spekuleras det flitigt före tillkännagivandet. Men hos allmänheten, där Söderberg heter Tommy i förnamn och är fotbollstränaren och förbundskaptenen som sa ”Det finns ett motståndarlag och det påverkar vårat spel” snarare än Torsten eller Ragnar, bröderna och affärsmännen vars investmentbolag Ratos fortfarande huserar vägg i vägg med riksdagen och Rosenbad. Bröderna som dog redan på 60- respektive 70-talet men vars verk lever vidare i allra högsta grad, varje år skänker de flera hundra miljoner kronor till ekonomi-, medicin- och rättsvetenskapen.

Plus denna lilla ”skvätt” till designkåren.

Kanske utgör inte priset en tillräckligt ansenlig post i den Söderbergska bokföringen för att man ska bry sig om att marknadsföra det ordentligt, tänker jag. Men så jämför jag med stiftelsens övriga priser och ser att ingen får mer, inte ens de livräddande läkarna eller medicinarna (journalistpriset är minst – 200 000 kronor – förmodligen för att vår herkuliska integritet förhind­rar oss att acceptera mer). Varpå jag studerar jurysammansättningen – ett pris är aldrig mer ansett än sin jury – men även den inger respekt: Nordens alla designmuseer är representerade med sina chefer, Sverige och Röhsska genom Ted Hesselbom, prisnämndens ordförande. Till och med prisceremonin framstår som exemplariskt skött, rejält pampig och glamorös; när kronprinsessan Victoria överlämnat checken till vinnaren transporteras gästerna traditionsenligt till Börsen där kvällen avslutas med galamiddag.

Nej, det Söderbergska prisets anonymitet beror knappast på styvmoderlig behandling. Tvärtom, slår det mig när årets pristagare offentliggörs. Han heter Sigurd Bronger. Han är smyckedesigner. Förlåt, smyckeingenjör, hans verk liknar manicker som Skalman kunde ha trollat fram. Men mest av allt är han norsk. Det vill säga, lite väl skojig, ett handikapp de allra flesta norska formgivare brottas med, en oförmåga att designa mer än ett gott skratt. Och, tyvärr, han är inte den bäste och mest ”nyskapande” formgivaren i Norden i dag, just det som stiftelsen uttryckligen önskar premiera.

Han är en kompromiss:

Senast Norge vann var 2007, alla övriga nordiska länder har tilldelats priset sedan dess.

Senast en konsthantverkare vann var 2006.

Det, och inget annat, är anledningen till varför ”världens största designpris” ter sig så litet.