Det är inte säkert att ni har någon åsikt om Jaume Plensas stora skulptur i centrala Göteborg. Men säkert om de där tre självlysande gubbarna framför posthotellet som byter färg?

Själv avskyr jag dem, men för hur länge? Runt miljöer som blir tillräckligt hemtama och invanda uppstår ofta en allmän acceptans och outtalad enighet som går djupare än vad man skulle kunna tro. Det är en process som på ett intressant sätt ligger bortom såväl konstkritikens som det allmänna tyckandets domäner. Jag ägnar varken Kopparmärra eller Poseidon en tanke men vill absolut att de ska stå kvar. Eller rättare sagt: jag vill inte ens behöva vilja. Jag vill fortsätta med att inte ägna Kopparmärra en tanke men stämma möte med kompisar vid sockeln. Något jag visserligen aldrig gjort, men ändå.

Säga vad man vill om Kopparmärra och Poesidon, men båda är typiska för sin tids historiesyn och estetiska ideal. Medan Plensas gubbar knappast är typiska för något alls, utom möjligen bristande omdöme och dålig smak. I mina ögon är de fula förvuxna prydnadssaker som i sin ointressanta kompakta helgjutenhet inte befattar sig med något som helst skulpturalt problem. Motiviskt anknyter de till de tre aporna som vägrar att se eller höra eller prata, med andra ord trassla in sig i omvärldens triviala göranden och låtanden. Det är en myt med rötter i en japansk buddhistisk tradition, men den göteborgska folkhumorn ser ofelbart figurerna som en bild av Göteborgs­andan istället. Om de inte anspelar på hotellets fullständiga diskretion, vad som än utspelar sig i rummen? Ingetdera kan ha varit Plensas avsikt.

Något kan ändå sägas till figurgruppens försvar. Till att börja med något väldigt praktiskt: på sina tolv meter höga metallpålar är de klottersäkrade. Av samma skäl samspelar de faktiskt med torgets rymd och förstärker platsens fria luftighet. Kanske är det i själva verket det viktigaste? Om nu bara figurerna genom åren orkar, inte bekänna utom tvärtom växla färg, kan de kanske bli hur folkkära som helst.

Inte för att jag är säker på att det är det som konst – ens offentlig konst – är till för. Den gamla frågan om rätten till det offentliga rummet visar här upp en ny men som vanligt bekymrad nuna. Att det rör sig om en privat kommersiell satsning kan säkert hälla vatten på vissa gnällkvarnar. Men det konstnärliga ansvaret vilar på Sune Nordgren, en erfaren och djupt respekterad förläggare, kritiker och museiman som genom åren arbetat med många av världens främsta skulptörer: Kapoor, Balka, Gormley, Deacon. Med det här verket kvalar knappast Jaume Plensa in i den divisonen.