Under blitzen, den tyska bomboffensiven mot England, användes radar för första gången i större omfattning. Förmodligen var det avgörande för krigsutgången. Fast det var långtifrån allt som radaroperatörerna kunde se, eller ens förstod sig på. Mystiska skuggor på radarskärmen visade att även okända föremål rörde sig uppe i himlen. Militärerna gav dem namnet Angels, änglar.

En av dem som arbetade med radar under kriget var den brittiske ornitologen David Lack. Att änglarna var flyttfåglar listade han och hans kollegor snart nog ut. Och efter stridigheterna återkom Lack med flera verkligt banbrytande evolutionsbiologiska arbeten, bland annat om Darwinfinkarna på Galapagos. Hans mest läsvärda bok handlar dock om en fågel som är så nära en ängel man kan komma, tornseglaren.

Swifts in a tower från 1956 är en av förra seklets allra finaste fågelböcker (i dag en antikvarisk raritet och så gott som omöjlig att få tag på). I boken berättar David Lack om sin tornseglarforskning i det höga tornet på naturhistoriska museet i Oxford. Han inleder med tornets tillkomst – det byggdes 1855 tack vare ett jätteöverskott från universitetets försäljning av biblar – och avslutar med en filosofisk betraktelse över meningen med ekologisk anpassning och människans plats i evolutionen.

Däremellan går han igenom tornseglarnas liv, något som tidigare aldrig gjorts. Och för en häpen publik berättar han den otroliga historien om fågeln som sover och badar, äter och parar sig högt upp i himlen. Både som vetenskapligt och litterärt verk är David Lacks tornseglarbok storslagen.

Fast man behöver inte ha läst Swifts in a tower för att förstå att tornseglarna är högst speciella, att de lever gott förutan sittpinnar och aldrig någonsin låter sig förföras av några fröautomater. I själva verket angår vardagslivets alla vedermödor och trivialiteter inte dem. Vilket också är skälet till att deras transcendenta liv – högt uppe i lufthavet – mest av allt liknar änglarnas.

Och nu är de snart här, på väg till oss från Sydafrika som mystiska skuggor på radarskärmen. Med sina lieformade vingar skär de snart över försommarhimlen, och i snabbt förbiilande skrikflockar frammanas den där känslan, på samma gång elegisk och löftesrik, om att livet trots allt fortsätter. Eller som den brittiska poeten Ted Hughes uttryckte saken i Swifts i diktsamlingen Season songs från 1976:

Återigen klarade de det.

Alltså fungerar klotet ännu, skapelsen

vaknar ännu utvilad, vår sommar

återvänder igen.