Det sägs man bör diskutera etnicitet, kön och klass. Om etnicitet och kön talas ofta; om klass brukar upprepas att man också bör diskutera klass. Dramaten hade för ett tag sen en riktig helkväll om klassamhället. Ingegärd Waaranperä rapporterade i DN att man då diskuterade om det kan finnas fattigdom i ett rikt land. Jenny Wrangborg läste dikter, och därför, men enbart därför hade jag velat vara där. Hon är också kallskänka, anförtrodde Waaranperä sin läsekrets. Syrligt tillade dock Jens Liljestrand i Sydsvenska Dagbladet 27/4: ”Inte ens på hemmaplan kan borgerligheten hantera klassdebatten. Tur för den att det än så länge bara är teater.”

Så jag tror inte jag missade något annat än Jenny Wrangborg. De tidvisa inslagen av andlig välgörenhet i medelklassvänsterns syn på arbetar- och underklass, deras utdelande av intellektuella allmosor – som vore arbetarklasskänslan beroende av att i all hast bli sedd av en borgerlig vänster – irriterar. Medelklassens blick är ju ingen guds, Hegels eller Marx.

Problemet är kanske, att olika kön finns i alla klasser och samhällsgrupper, skilda etniciteter likaså; men underklass finns bara i underklass. När det blev arbetskonflikt mycket nära till strejk i början av april, en fas i bland annat Handels kamp för höjda löner i kvinnodominerade branscher, var det vad jag vet bara på Aftonbladets kultursida detta helt kort och konkret kommenterades. Då var det trots allt för mycket klass för den intellektuella menigheten att riktigt intressera sig.

Det är möjligt att den officiella vänstern enbart håller sig till de stora linjerna, som myndigheter – då fattiga cancersjuka människor riskerar ställas på gatan – inte vill kommentera enskilda fall. ”I synnerhet om man är vänster tycks kraven att man ska leva sin ideologi finnas”, sa Nina Björk i Sydsvenskan 22/4. ”Trots att just vänstern betonar att man inte ska lägga frågor på individnivå.” Men konflikten mellan kollektiv och individ har aldrig varit en enkel sak inom arbetarrörelsen, läs Kurt Salomonsons romaner Mannen utanför och Sveket från femtiotalet. Och jag noterar att inställningen att det privata är politiskt för Björk tvärt slutar då hennes egen politiska moral något ifrågasätts.

Saken gäller ju inte att Nina Björk bör flytta till en fuktig källaretta och leva på blodkorv; eller att borgerlig vänster ska bosätta sig bland utslagna i husvagnsläger. Saken gäller förmågan att också kritiskt problematisera sin egen roll i ett klassamhälle. Inse med Jenny Wrangborg ”att det inte är betraktandet som spelar roll utan vad vi gör av det vi ser, hur vi agerar.” Också i skrivandet, som är ett slags agerande, i världen. Men kanske finns de som önskar att klassdebatten ska förbli enbart teater, högtidstal.