Privatiseringarna inom skolan och vården medför att kollektiva investeringar löses in som vinster hos ett fåtal individer.

Även bieffekterna är omvälvande: det offent­ligas planering försvåras och tilltron minskar till det vi kallar samhälle, till det gemensamma, det som håller oss samman som människor. Lika lite som på pensionen kan vi lita på att någon verkligen tar hand om skolbarnen eller utför det som hemtjänsten lovar. Privatiseringen har dessutom en parasiterande släkting vid namn välgörenhet. När välgörenhetsgalorna blir fler och insamlingsreklamen påstridigare vet vi att det är galet någon annanstans.

Själv vill jag inte köpa mig ett bättre samvete genom att handla de hemlösas tidning eller lägga pengar i en bössa för medicinsk forskning. I stället bör skatt krävas in av dem som kan betala och de befintliga resursernas användning ses över. Välgörenhetsideologin försvagades en gång på goda grunder och i dess återkomst läser jag in både hyckleri och uppgivenhet. Den nedlåtande godheten är aldrig attraktiv. Framför allt vill jag inte behöva bli religiös för att få en kaka till kaffet.

Häromveckan ordnades i Stockholm en konferens om religionen och det sociala arbetet och i den kristna tidningen Dagen läser jag om ett projekt i Fisksätra för ”socialt hjälparbete över religionsgränserna”. Socialtjänsten har under en följd av år retirerat in på bidragskontoren och när offentlig verksamhet också blir idémässigt försvagad dyker nygamla intressenter upp.

I Storbritannien har de vassa huggen i budgeten kombinerats med lovsånger till frivilligorganisationerna. Framför allt förväntas religionen fylla ut tomrummet efter samhällsmoralen.

En livsfarlig utveckling, sa Pragna Patel, en av grundarna av Southall Black Sisters, när jag träffade henne i London härförleden. Hennes feministiska, antirasistiska organisation, som i mer än tre decennier gett stöd åt hotade kvinnor, ser nu hur misshandelsfall i stället för att drivas i domstol hamnar hos lokala shariaråd och hur en sekulariserad socialtjänst avsekulariseras. Hos flera hjälporganisationer som vädrar morgonluft blir problemen inlåsta i den egna gruppen, insynen begränsas och fromleriet frodas.

Mest förvånad är jag nog över att renässansen för denna bösskramlarfilosofi möts med sådan välvilja. Vägen bort från välgörenhet ledde en gång in i ett samhällsansvar och sågs då som ett vänsterprojekt. Delar av dagens vänster är tvärtom i färd med att omtolka religionskritik som en defekt. Solidariteten har övergått i tolerans och då får var och en bli tacksam över kaksmulorna från ovan.