Nu när vi har vant oss vid att ha ständig åtkomst till all musik är det dags att ta upplevelsen vidare.

I princip samtliga nya eller uppdaterade appar för smarta telefoner och surfplattor strävar mot att skapa en djupare känsla av att faktiskt hantera musiken vi lyssnar på. Visst är det viktigt att med tanke på det enorma utbudet få hjälp att sortera lyssnandet och där finns fortfarande en hel del att jobba på hos de olika tjänsterna. Men jag tror att känslan av närvaro är viktigare än den av ordning.

I går lanserade Spotify, äntligen skulle man kunna säga, sin lösning för Ipaden. Enkelt uttryckt försöker utvecklarna bakom Spotify återskapa, eller snarare återuppfinna, det sätt som vi lyssnade på musik när den fanns enbart på vinyl och cd. Såväl snabbanpassade användare som mer motsträviga konsumenter av först digitalt nedladdad och sedan strömmad musik har ju uttryckt en saknad efter upplevelsen att bläddra, känna, läsa och titta på skivomslagen.

Musik är någonting väldigt fysiskt. Den påverkar oss känslomässigt, men det händer som bekant saker även med kroppen när vi lyssnar. Och att själv spela är förstås också en intim kombination av det mentala och det fysiska. Vi har helt enkelt ett behov av att hantera musiken mer handgripligen.

Kan vi inte bläddra i texthäften eller langa skivor mellan oss kan möjligen Ipaden, som är en rent fysiskt mer social tingest än den smarta telefonen, fungera som ett sätt att återupptäcka detta. Vi kan fingra tillsammans på plattan, dra i låtar och skivor och bläddra fram och tillbaka mellan artister på ett väldigt skönt sätt. Jag gillar speciellt hur de olika namn som nämns i artisternas biografier är klickbara och hur man snabbt borrar sig vidare åt olika håll i musikhistorien. Och lika smidigt hittar tillbaka till utgångsläget. Det är underhållande och samtidigt ett tryggt sätt att gå vilse.

Det här sättet att göra musiklyssnandet socialt på en mer intim nivå mellan två vänner eller kanske på en middag eller fest är betydligt mer tilltalande än kopplingen till Facebook och Twitter. Det senare har blivit för mycket av en marknadsplats där antal delningar är det som räknas.

Med Spotify och Paddan i knäet kan man dela musik i förtroende. ”Du, just du, måste bara höra den här låten”.

Det är en avgörande skillnad.