Jag missade honom. Så brukar jag svara när folk undrar om jag var där när Bruce Springsteen rockade sönder Ullevi 1985. Men det stämmer inte. Jag missade inte Springsteen. Sanningen är att jag var inne på Huey Lewis och Bryan Adams, lyssnade på Hall & Oates och Corey Hart. I mitt rum snurrade Aldo Novas Twitch, just då världens bästa album, och jag hade en kort Italo disco-period. Men Springsteen ..? Nope. Inte förrän sommaren efter. Då förändrades allt.

Jag, Niclas och Hans hade upptäckt Born in the USA, Darkness och The River – i den ordningen – och helg efter helg trängdes vi på mina föräldrars altan i Kungsbacka bland sprakiga högtalare och ölburkar och bara sjöng. Eller skrek rakt ut. Jag har inte särskilt många minnen från tiden på Lindälvsgymnasiet, och inga som helst kopplade till Huey Lewis eller Corey Hart, men jag kan inte lyssna på Cadillac ranch, inte spela Sherry darling eller sätta på No surrender utan att minnas kvällarna i Kungsbacka. Ölen. Värmen. Flisorna i altangolvet. Nattbussen hem från Göteborg … allt kommer tillbaks när jag ser Youtubeklippet med Henry från Brooklyn.

Minnet är märkligt. Det är inte bara Springsteen och den där altanen. Varje gång jag känner doften av poppel förflyttas jag till 70-talet och morfar-å-mormors lilla sommarstuga vid havet i Olofsbo. Hör jag Cock Robins gamla Just around the corner har jag slungats tio år framåt i tiden, till 1987, och det luktar surt av blöt halm och hästbajs och jag traskar runt på ett deprimerande regemente vid Lidingövägen i Stockholm och det är kallt och jag fryser. Å andra sidan blir jag alldeles varm av Stone love song med Tres Chicas som jag och min älskling brukade lyssna på i Botaniska trädgården. För Henry stavas den där tidsmaskinen Cab Galloway.

Henry bor på ett servicehus i Cobble Hill. Han är gammal och tvär, sitter i rullstol och kan inte ta hand om sig själv. Ihopsjunken och förvirrad har Henry stängt världen ute. Han känner inte igen sin dotter och tycks bara vänta på döden. Men så får Henry ett par hörlurar på huvudet. Någon i personalen spelar musik från Henrys ungdom, Cab Galloway, och plötsligt lyser han upp. Fötterna börjar spritta, ögonen piggnar till och Henry nynnar med. Han sjunger högt och glatt. Till slut tindrar han som en julgran. Till dess att hörlurarna åker av. Då sjunker han ihop igen.

Det är ingen fejk. Det är inget resultat av medicin eller magiska piller. Det är nåt som kognitionsforskare och neurologer känt till i flera år. Det är ett av Youtubes skönaste klipp. Det är – helt enkelt – det bästa exemplet på musiken som läkande, helande, underbar kraft.