Socialmodekraterna kallades de av Tage Danielsson, de båda stora partierna som såg dubbelt när de tittade i spegeln.

När Stefan Löfven tillträdde sa han att han ville ha kärnkraft och kanoner och nu, efter en tids opinionshöjande tystnad, berättar han att han vill få till bättre samverkan mellan politik och näringsliv och ställa högre krav på dem som får bidrag. Om Moderaterna för sex år sedan gick till val som det nya arbetarpartiet ser det ut som om Socialdemokraterna hoppas kunna bli de nya Moderaterna.

Debatten kommer att föras på trånga ytor, med samling i den mitt där väljarna brukar befinna sig.

Man påminns om Tony Blairs transformering av brittiska Labour – omprövning, mediemedvetenhet, ambitionen att bli ett parti för alla – när TV4-reportern Anders Pihlblad följer Anders Borgs och Fredrik Reinfeldts kursomläggning i nya boken Ett partis fall och uppgång. Borg bör nämnas först; här görs det tydligt hur han med sin både ekonomiska och filosofiska drivkraft utgör statsministerns främsta förutsättning.

Det har gått några år sedan Reinfeldt skrev om det sovande folket, passiviserat av välfärdsstaten, och Borg såg som sin uppgift att befria människorna från politisk klåfingrighet och i stället förse dem med reklamradio. Pihlblad menar att förändringen är genuin och citerar statsvetaren Bo Rothstein, som skrivit om valet 2006 att det kan betraktas som ”en av den svenska socialdemokratins verkligt stora triumfer” eftersom dess samhällsmodell slutligen hade segrat genom att motståndarna nu omfamnade den.

Medan ideologierna självklart inte har upplösts – flera av dem vi inte vill veta av eller aldrig tidigare räknat med tränger sig dessutom på – har politiken förändrats, blivit utspädd, bortkopplad från rörelser hos folket, public relations-omformulerad som vardagsfrågor. Ett av Per Schlingmanns budord löd: ”Vi ska beskriva verkligheten så att väljarna känner igen sig.”

Bra idé; motsatsen vore förödande. Samtidigt kan man tänka att politik skulle kunna lyfta blicken ovan Melodifestivalen och vara så mycket mer än ett tv-möte mellan Reinfeldt och Löfven. Under några år fick Blair engelsmännen att tro att alla var medelklass och levde i Cool Britannia. Sedan jagades han bort med högaffel och blev religiös.

De nya moderaterna var också en handfull personers idé. Den var smart, men har flyttat makt från riksdagen till en inre partikrets och därmed ännu längre bort från dem som ska känna igen sig. Nu håller socialmodekraterna på att bli överens om någon form av arbetslinje, att alla ska jobba, men frågan som ingen ställer är: med vad?