Annus mirabilis” är det latinska uttrycket för mirakelår – sådana inträffar mer sällan. Säkert inte 2012.

Vad hände litterärt runt 1922? James Joyces roman Ulysses kommer ut liksom T S Eliots diktverk The w aste l and. Marcel Proust dör under det att del tre och fyra av hans På spaning utges. Rilke skriver färdigt Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus i Schweiz och Surrealistiska manifestet proklameras i Paris. Två år senare ges Thomas Manns Bergtagen ut och ytterligare ett år senare Franz Kafkas Processen och Virginia Woolfs Mrs Dalloway.

Tala om tidsmässig förtätning! 2012 är vi fortfarande kvar med en fot i 1922 års litterära aktualitet.

Jag läser Erik Anderssons nya översättning av ­Joyces Ulysses och drabbas av det språkliga överdådet. Som juvenil Joycedåre läste jag romanen i Thomas Warburtons översättning flera gånger om tills det var dags att anse romanen något överskattad – strålande kapitel men även tålamodsprövande stilexerciser.

Några decennier senare förstår jag hur svårt snusförnuftigt det omdömet var. Boken förblir en ojämförlig läsupplevelse. Det går faktiskt här att ­stereoskopiskt se 1922 med ena ögat och 2012 med det andra. Den finurliga planen med Ulysses/ Leopold Blooms visiter på olika lokaler i Dublin är förstås viktig – Joyce blandar irländsk streetsmartness med homeriska löpningar med myter om befruktning och födelse.

Det vitala i boken är emellertid inte bara den svårlodade djupstrukturen utan lika mycket ytans homeriska havsglitter – romanens ljusdruckna språkflöde. Joyces språkliga uppfinningsrikedomen lär förfoga över 30 000 ord.

Varje nyöversättning är potentiellt en mirakeltrasa och det märks nu i Erik Anderssons översättning. Det faktum att grundtexten låter sig översättas på ett så kvalificerat nytt vis är i själva verket dess styrkebevis. Jag inser nu också att själva den modernistiska fräckheten i romanen består i att inte motsvara förväntningar.

Jag kan aldrig räkna ut hur Joyce skall formulera nästa stycke, som litterär rap – r h ythm and poetry – eller i vindlande satser. Satir och symbolism. Därmed uppfinner han också en ny sorts litterär läsare som inte kan sitta trygg utan måste röra sig med texten.

Det är en konsekvens av Joyces grafomani, hans skriftliga besatthet att hela tiden avvika från det där berättandet där läsaren kan föregripa författarens intentioner.

Läser jag en medioker roman kan jag se författarens spöklika harvande framför mig, men hedonisten Joyce ser jag inte. Han förvandlar sig oavbrutet. Vad blicken ser är en skimrande yta vars stil är att inte ligga still. Det är textens lust. Därunder rör sig sagovarelser.