Inget skattas högre än nyskapelser, ändå finns starka motsägelser – samtidskulturen är likafullt besatt av reproduktioner och upprepningar. I dag kan allting kopieras – skivor, böcker, artister, personer, ja hela städer.

Det gäller i synnerhet populärkulturen. Det räcker kanske med att kasta en blick på den maniska omtuggningen av rockmusikens forna hjältesagor och helgonlegender. Återutgivningar blandas med återföreningar, copy cats med tributeband. Den grånade rockkulturen av tatuerade och piercade pensionärer turnerar som en geriatrisk klinik med blodförtunningspiller och rock 'n' rollator till hands. Uppleva är återuppleva. "Golden oldies" vore en beteckning hämtad från det heroiska sjuttiotalet.

Veckans Kobra slog ner på fenomenet på ett tänkvärt vis. Det hade lätt kunnat bli en glassig och ironisk Kobraåkning runt fenomenet med Kristofer Lundström leende i manegen, men här lurar ju också en djupare problematik som berör autenticitet. Den sökte man sig mot.

Programmet inleddes med ett förunderligt reportage om den österrikiska småstaden Hallstatt som faktiskt finns som en precis kopia i Guangdongprovinsen i Kina, kallad Hallstatt See. Den ursprungliga byn ingår i Unescos världsarvslista och är med kinesiska ögon ett europeiskt paradis. Det enda som saknas i Kinakopian är den österrikiska stadens klonade befolkning. En kvinnlig hotellägare var bekymrad om upphovsrättfrågan, men förstod att hon personligen ännu inte kommit i fråga för denna reproduktion Made in China.

Den stegvisa fördjupningen kom i samtalet med musikjournalisten Simon Reynolds som förra året gav ut den uppmärksammade boken Retromania. Den lågmälde Reynolds såg ett större mönster, en kulturell retrofälla av stagnation och trötta gester. Imitation i brist på eget liv och till sist når vi den punkt där kopian betraktas som något bättre än originalet. Den tanken kunde ha givits en vidare reflektion. Själv påminns jag plötsligt om några glada rader från Friedrich Nietzsche: Andra apar efter, jag skall åtminstone apa före.

En alldeles annan, existentiell dimension växte ur samtalet med Genesis P-Orridge (Neil Megson) som började i industrirockens London och hamnade i konstkulturens New York. Hans äktenskap med Lady Jaye blev ett kroppsligt och personligt livsprojekt där de två blev bokstavligen ett, vilket inkluderade estetisk kirurgi och samkönad likhet.

Det var inte narcissism utan en tvillingkärlek som bara Lady Jayes död i cancer 2007 kunde bryta sönder … till hälften. Deras liv blev ett förvisso helt bisarrt men ändå genuint konstprojekt. I själva verket försökte de leva en dröm om ursprung, likhet och gemenskap som är lika gammal som grekerna.