Det borde inte vara särskilt svårt. Kina är en svårt repressiv stat som med stor precision tystar medborgarrättsaktivister, oliktänkande och dissidenter. Utrikesdepartementet är påfallande tydligt i frågan. En rapport från UD (2010) slår fast att landet ägnar sig åt tortyr, fängslanden utan rättslig prövning, rapporten konstaterar också att politisk opposition är förbjuden samt att landet är en enpartistat. Kort sagt – diktaturens klassiska kännetecken.

Sveriges näringsminister Annie Lööf hade inte läst UD:s rapport inför Ekots lördags­intervju nu senaste helgen. I ett plågsamt resonemang försökte hon förklara sin och möjligen Centerns hållning till Kina och eventuell vapenexport. Ingen förstod vad hon menade, det enda som var tydligt var näringsministerns avsaknad av moralisk kompass. Det är hon förvisso inte ensam om i regeringen. Carl Bildt kan som bekant bli indragen i internationella åklagarkammarens utredning om grovt folkrättsbrott begånget i Sudan tidigt 2000-tal.

Men det är något speciellt med svenska politikers tassande i förhållande till Kina. Vetskapen om att det handlar om en ekonomisk supermakt, vetskapen om att svenska jobb kan stå på spel, får vanligtvis välartikulerade folkvalda att tassa iväg och klippa band med leende kinesiska kolleger. Lite pliktskyldigt kan det möjligen i en bisats nämnas att det nog vore bra med demokratiska reformer och puh, så var det sagt och vi kan fortsätta klippa band.

I går morse spärrades Göteborg av. Polis­bilar, motorcykelpoliser och en hovrande polishelikopter garanterade säkerheten för tunga kinesiska politiker med premiärminister Wen Jiabao i spetsen. Under förmiddagen skulle Volvo besökas. Affärsrelationer underhållas. Polisens kommenderingschef Robert Karlsson meddelade i en intervju med SR att stadens invånare var att gratulera eftersom ”det för ­göteborgarna kan vara en upplevelse att få se en eskort av den här storleken.” Man tackar.

Lek med tanken att tunga göteborgska kommunpolitiker till skillnad från sina riksdagskolleger hade gått ut offentligt och kritiserat förhållandena i Kina. Att kommunstyrelsens vice ordförande Jonas Ransgård, i stället för att skriva ännu en jättearg debattartikel om graffitins skadeverkningar, skulle vädra kraftfull kritik mot den kinesiska regimen offentligt. Att kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén inte skulle göra som sina företrädare och stå och jamsa med diktaturens företrädare utan vara tydlig i sitt ställningstagande för mänskliga rättigheter och mot systematiskt förtryck.

Ni lägger märke till att tanken svindlar. Avståndet mellan högtidstal och verklighet blir allt större.