”Du kränker mina gränser!” ”Hur står det till med empatin?” Mannen på sätet framför mig grälar högljutt i mobilen. Det är rusningstid och bussen till Mölndal är knökfull, men mannen har glömt att han har publik. Innesluten i sårat raseri grälar han fritt och ohämmat som vore han hemma hos sig.

Populärpsykologiska klyschor viner genom luften. Personen som killen grälar med får en komplett personlighetsanalys, ett par tre diagnoser och slutligen en förolämpning De Luxe: ”Ta inte på dig OFFERKOFTAN!” Kära nån. Vad hände med ”Jag hatar dig” ”Far å flyg!” I ett ögonblick får jag lust att luta mig fram och sufflera killen.

Det talas mycket om politisk korrekthet numera, så mycket att vi gärna glömmer alla andra former av korrekthet som vi, på gott och ont, dras med i det samtida livet. Killen på bussen är ett klockrent exempel på det som en bekant så träffande har kallat EK: emotionell korrekthet. Glöm PK-spöket! Som EK är du helt allierad med den förenklande människosyn som sprids av så väl Må bra-profeter som av ett välfärdssamhälle i sönderfall – ett betydligt mer allvarligt tillstånd!

Det finns en humor och en sorg i EK-retoriken, som tvångsmässigt förenklar allt som är svårt och outgrundligt i människan. Killen på bussen skulle utan problem kunna kliva rakt in i SVT:s söndagskomedi Coacherna. Fast det verkligt oroväckande med EK-trenden är ändå hur den sprider desinformation. Förra året kom en studie från Göteborgs Universitet som visar att de populära teorierna om självkänsla, som spridits av bland andra kändiscoachen Mia Törnblom, inte har stöd i forskningen. Törnbloms huvudpoäng, att skilja på självkänsla och självförtroende, må vara en personlig sanning, men har inget vetenskapligt stöd enligt rapporten som har genomförts av bland andra Magnus Lindwall på psykologiska institutionen. En titt på Törnblom hemsida visar att forskningsresultaten knappast har påverkat verksamheten. Självkänslan är fortfarande huvudnumret, som säljer föredrag, böcker och kurser.

Det är lätt att raljera med det bokstavstrogna EK-folket, men troligen är det just nu mycket lätt att bli en av dem. I en tid när den mellanmänskliga sfären monteras ned och terapikön till öppenvårdspsykiatrin är lång som en evighet är den tillgängliga poppsykologin vad som återstår för många. Någon skulle kanske hävda att det är vår psykologiserande människosyn som är boven i dramat. Tvärtom, säger jag. I vår förenklande tid är det inte psykologiseringen som är problemet.

Tvärtom. Vi borde psykologisera mycket, mycket mer.

Malin Lindroth är författare. Rekommenderar reprisen av In Treatment på SVT, som ett motgift mot EK-sjukan.