Det är som om svenskar inte alltid förstår att vi lever i en demokrati. Ta detta med ”statsfeminismen”, den kulturkonservativa ryggar tillbaka inför, medan många feminister markerar förtjusning, när de inte tillskriver sina kritiker dunkla syften, eller svarar bredvid, enligt sedvanligt debattformulär. Vad mig anbelangar delar båda sidorna på samma hägring. Feminister överdriver vikten – och makten – av en institutionaliserad feminism, medan de kulturkonservativa överdriver makten. Ty vi lever inte i ett totalitärt tillstånd, där samhällets institutioner och ämbetsverk står över all kritik och folkmakt.

Därför lagstiftas inte om användandet av ordet ”hen”. Det rekommenderas och propageras för, och sker det institutionellt låter det kanske lite grötmyndigt; men förpliktigar till absolut inget. Och sänds från ämbetsmannahöjderna budskap ner till Sveriges alla förskolor om genuspedagogiska övningar garanterar inte detta att alla förskollärare tillämpar dem. De går att ignorera, öppet eller i skymundan. Dessutom finns det som kallas läpparnas bekännelse, en Svejkartad attityd – medan praktiken utövas på annat sätt.

Detta kan man förfasa sig över, men världen har många hörn, och trilsk är verkligheten. För övrigt ser jag det som komiskt då ett ord plötsligt förklaras legitimerat, rentav anbefallt – av vilken gudom? – därför att det hamnat i Svenska akademiens ordlista. Språkvårdens makt är tämligen blygsam, och ordböcker är inga lagböcker. Folk nyttjar språket långt bortom dessas räckvidd, och lyckligt är det.

Men detta leder till frågan varför feminismen – och den officiella vänstern – numera är så institutionellt inriktad, och så tvehågsen inför folkrörelser. Kanske därför att när man för ut sin idé om att förändra världen på gatan (där eventuella folkrörelser håller till) förskjuts och förändras självklart också idén; den får vara beredd att ta lite stryk, och det som anses storartat på den akademiska och institutionella nivån impar inte alltid lika mycket överallt annars. Vill man behålla sin idé helt intakt, sitt teoribygge putsat, oberoende av situationer och omständigheter, är det – kanske – bättre att ta plats på en institution. Risken blir då att de förändringar man vill åstadkomma blir mer sken än verklighet.

En kämpande feminism måste ut på gatorna, och riskera bli lite nedsmutsad, en aning kantstött, ifrågasatt i detaljer. Då förtydligas också motståndarnas – de verkliga motståndarna, inte de som bara är kritiska på vissa punkter – argument och syften. Motsättningarna blir tydliga, inte endast poängplock i en seg debatt om prestige.