"Det är egendomligt, nästan rörande att se, med hvilken trofasthet de tvåtusen Falklandsborna fasthållit vid engelska sedvänjor”. Så skrev Göteborgsbotanisten Carl Skottsberg när han för hundra år sedan arbetade ute på de vindpinade öarna i Sydatlanten. Och på den punkten har inget ändrats.

Från att under flera sekel varit mer eller mindre bortglömda – med ett otäckt undantag – står Falklands nu i centrum för ett ordkrig vars utlösande faktor är 30-årsminnet av kriget 1982, men vars bakomliggande skäl ytterst torde handla om kontrollen över sydpolarområdets naturresurser.

De britter, främst skottar och walesare, vilka slog sig ner på Falklandsöarna 1833 och som bott där sedan dess har varit trofasta mot såväl sedvänjorna som moderlandet. De varma känslorna var nu inte alltid besvarade vilket blev tydligt när Thatcherregeringen i början på 1980-talet funderade på att hyra ut Falklands till Argentina. Tanken upprörde falkländarna – och sporrade juntan i Argentina till ett kontraproduktivt, militärt anfall. Kriget som följde blev en överlägsen seger för Storbritannien och resulterade i att Margaret Thatcher omvaldes, att fascistjuntan i Argentina föll – och att drygt 900 människor dog.

Oenigheten mellan Argentina och Storbritannien om rätten till Falklandsöarna förblir avgrundsdjup, men har aldrig prövats i högre instans av oberoende folkrättsjurister. Rätten till självbestämmande är dock grundläggande och gäller fullt ut för falkländarna, något som Argentina brukar undvika att kommentera eller avvisar på oklara grunder.

Att falkländarna själva får avgöra var de hör hemma är lika självklart som att lösningen på konflikten måste inbegripa samtal mellan London, Buenos Aires och Port Stanley. Det hela försvåras av att Argentina skrivit in i författningen att öarna tillhör landet samt, inte minst, att Falklands är det kort som alltid spelas ut när statsledningen i Buenos Aires har inrikespolitiska problem.

Nationalistiska utbrott var att vänta i samband med hågkomsten av kriget, liksom hårda ord från den alltmer västkritiska presidenten Cristina Fernández. Vad som är nytt och positivt är emellertid alla de argentinska akademiker och journalister som dels vågat kritisera statsledningens skamlösa utnyttjande av falklandsfrågan för egna syften, dels påpekat att falkländarnas rättigheter måste tas för givna. Vinner dessa synpunkter gehör kan det innebära början på en ny era. Först måste dock flaggviftandet och den storvulna retoriken få ett slut.