Det krävdes pengar, list och kontakter för att flytta från Iran 1986 när regimen inte släppte ut sina medborgare utanför landets gränser. Jag och mina föräldrar gav oss av utan bagage och lämnade kvar ett fullt möblerat hus, fotoalbum och våra födelseattester. Det var viktigt att vara identitetslösa ifall vi blev omhändertagna på väg ut ur landet. Båda mina föräldrar ingick nämligen i en riskgrupp, de räknades till intellektuella, konstnärer och författare och blev av med sina jobb, fick sina tillgångar frysta och riskerade att dödas om de blev påkomna.

Vid den tidpunkten hade den nya regimen just fått ordentligt fotfäste efter revolutionen, Iran-Irak-kriget pågick för fullt och vi gömde oss ofta i skyddsrum undan bomber som föll omkring oss. Förtryck var en del av vardagen då regimen utövade nolltoleransens våld mot folket för att tvinga oss följa de lagar som deras fundamentalistiska teokrati angav.

Musik var, och är fortfarande, strikt förbjuden. Popmusik ansågs bidra till förlustelse och kunna sprida regimkritiska och revolutionära budskap.

Min mamma tog min hand och lämnade det liv hon dittills känt till bakom sig, men i sista stund fanns det en sak hon inte kunde förmå sig att lämna kvar, och det var en låt. Hon klippte ut favoritlåten ur kassettbandet och gömde den i sin handske. Hon vågade såklart inte berätta för min pappa vad hon hade gjort eftersom han aldrig hade låtit henne riskera våran säkerhet för – musik.

Låten hon smugglade ut var en högtempo-dansinstrumental med persiska instrument och handtrummor. En låt som hon och hennes vänner brukade dansa till när de var bekymmerslösa och hade hemmafester. När vi lämnade Iran var det längesedan det hade skett men hon hade förhoppningar om att återigen vara sorgfri, och dansa.

Efter en lång resa kom vi slutligen fram till Sverige och min pappa fick en rejäl chock när han fick reda på vad mamma hade smugglat ut.

Min mor glömde bort låten under det hektiska året därpå, då vi flyttade runt till olika flyktingförläggningar, men när vi till slut fick permanent uppehållstillstånd och fast bostad så hände det. Hon plockade fram bandbiten och fick hjälp av andra iranska flyktingar med att tejpa in den i ett annat kassettband. Det funkade, låten gick att spela.

Jag minns att kvällen förvandlades till en högljudd hemmafest. Fler iranier anlände till vår lägenhet och det dansades. Det dansades av kärlek till det land vi lämnat, till minne av det hem vi saknade, och med förhoppningar om det liv vi nu skulle få leva.

Ametist Azordegan