Dashiell Hammett, de hårdkokta deckarnas mästare, var också marxist, och efter sex månader i fängelse under McCarthyismen utskämd till sin död i cancer 1961. Vilket han tog naturligt; så ser ju världen ut. Hans socialism var av det illusionslösa slaget, vilket fick honom att betrakta det amerikans­ka kommunistpartiet som bestående mest av realitetsbefriade, självupptagna ”assholes”. Han menade att om republikanska partiet plötsligt började föra en marxistisk politik skulle han omedelbart bli republikan. Saken var huvudsaken.

Sak och namn, kallade Carl Jonas Love Almqvist problemet. I svensk debatt existerar vänstern alltmer som enbart namn, och alltmindre som sak, illustrerat av debatten i kölvattnet på Bengt Ohlssons beryktade DN-artiklar. Namnet är uppsvällt av bibetydelser, tyngt av barlast, och från både den egna sidan som motståndarsidan knölas allt möjligt in i begreppet. Den svenska vänsterns dilemma är att den blivit nominell, på pappret, men närmast ickeexisterande i verkligheten (till en del beroende på dess institutionella böjelser, och byxrädslan för folkrörelser). En namnskylt, av de egna sedd som ett de utvaldas tecken, av andra som pestbesmittelse. Så fortgår debatten. Men allt detta är ju meningslöst.

Sakfrågorna gäller; namnet är utan vikt. Skulle alliansen föra en politik som leder till ekonomisk demokrati, jämlikhet och jämställdhet och stoppad privatisering, skulle den genast få min röst. Saken, resultaten är avgörande. Sen finns andra punkter, från de intressanta till de triviala, vilka kan diskuteras utan att genast ses som typiska vänsteråsikter, eller tvärtom. En bekant till mig, nyss pensionerad lärare, är sakligt sett traditionell vänster, men anser att Björklund har rätt i skoldebatten. Vad ska väns­tern – vänstern till namnet – då göra? Beröva honom namnskylten? Och högern försöka lura på honom sin?

Dilsa Demirbag-Sten skrev i DN 17/2 att vänstern gått bort sig i identitetspolitik. Ja, vad debatten gällt är vänsterns identitet, namnet; mindre vad den gör – nästan ingenting – eller borde göra; än så länge rätt lite. Bengt Ohlssons knappast klipska artiklar har bemötts som vore de privata kränkningar. Men det finns en annan, friskare attityd. Då Woody Guthrie anmodats spela på ett möte i New York på 40-talet, påpekade ordföran­den högtidligt att det var ett ”left wing”-möte. Woody svarade, att ”left wing, chicken wing”, var ett och detsamma för honom. Saken var huvudsaken, namnet ointressant. Och var det inte Hans Magnus Enzensberger som på 60-talet skrev att i tveksamma fall gäller verkligheten? Alla fall är tveksamma.