Det är nästan alltid nyttigt att läsa Bo Rothstein. Han lyckas ofta skära igenom irrdebatter och stundom med sund pragmatism låsa upp ideologiska fastlåsningar. Någon gång känner jag mig träffad av Rothsteins inomvänsterliga kritik. De gångerna har jag vanligen förtjänat det, jag har använt tom retorik eller tunna analyser.

Därför kastade jag mig över Rothsteins svar till Maria Sveland i DN nyligen. Sveland uttryckte, lite yvigt, oro över normaliseringen av invandrarfientlighet och antifeminism (dess utövare kallar sig helst ”jämställdister”, vilket för övrigt kan vara den oskönaste svenska språkkonstruktionen någonsin). Rothstein gör inledningsvis en klok anmärkning: den viktigare frågan borde vara varför vänstern misslyckats bekämpa den högerextremism som puttrar. Först mot slutet kommer hans poäng: vänstern borde sluta tjata så förbannat om rasism och prata mer om kopplingen mellan invandrare och kriminalitet. Det är häpnadsväckande att Rothstein verkar blind inför hur han bekräftar Svealands tes om normaliseringen av det invandrarfientliga credot.

Men till sakfrågan: har det aldrig slagit Rothstein och de andra att det kanske inte är tabun eller ”snällism” som ligger bakom att vänstern inte gör en politisk fråga av invandrares kriminalitet? För mig är kopplingen inte tabu eller ens det minsta konstig: att det begås mer brott bland dem som ingenting har och att invandrare utgör en stor del av den gruppen är knappast någonting att stoppa pressarna för. Har det verkligen aldrig slagit er att vänstern noterar förhållandet men gör analysen att ingen särpolitik skulle lösa problemet? Att vi, rent sakpolitiskt, inte ser någon vits med att skilja mellan Iphonetjuvar baserat på deras etnicitet, eftersom vi är övertygade om att samma politik – nämligen en aktiv politik för fördelning och social rörlighet – bekämpar brottslighet oavsett om brottslingens mamma är född i Kungälv eller i Kirkuk?

Till sist: typiskt för dem som vill kalla sig invandrarkritiska är just att de vill ”tala om problemen”, ”våga se problemen” – vad som kommer efter pratandet är alltid höljt i dimma och skäggmummel. Men om man menar att invandrarkriminaliteten kräver en annan politik än kriminalitet i allmänhet, då pläderar man rimligen för någon form av riktade åtgärder mot kriminella från Vissa Kulturer. Har det verkligen aldrig i er självgodhet slagit er att det kanske inte är ”rädsla att bli kallad rasist” eller allmän mesighet som gör att vänstern är mycket tveksam till en etniskt grundad kriminalpolitik, utan åsikten att det där med mänskliga rättigheter ändå är rätt så viktiga grejer?