Salander och Sherlock. En ung kvinna med rötterna lika mycket i 80-talets cyberpunk som i 00-talets hackerkultur och en man från det viktorianska England, med drag av romantikens plågade geni. Just nu dyker de upp vart man än vänder sig.

Nyligen drog säsong två av BBC-serien Sherlock igång i SVT. Förra veckan visades återigen Män som hatar kvinnor på tv och på bio går fortfarande Sherlock Holmes: A game of shadows och The girl with the dragon tattoo. Salander- och Sherlockkloner syns dessutom i tv-serier som House och den dansk-svenska dramaproduktionen Bron.

De är mer lika än man kan tro; mänskliga öar som klarar sig utmärkt utan andras osmarta babbel och kletiga behov. De är högfungerande sociopater, som ändå hjälpligt lyckas behålla var sitt vänskapsförhållande, till Blomkvist respektive Dr Watson. De kan motivera sin existens med att de agerar i rättvisans tjänst, den ena med den förtrycktas rätt, den andre för att han helt enkelt skulle gå under av tristess om han inte fick ett skitkonstigt fall att aktivera sin superhjärna med.

Det har skrivits spaltmeter om bakgrunden till Salanders framgång: Stieg Larssons feministiska ambition, attraktionen i en förnedrad person som tar hämnd. Men ställer man henne bredvid Sherlock framträder en mindre smickrande övermänniska. I Salanders och Sherlocks personligheter trängs författarnas och regissörernas romantiska idéer om hur psykopat- och aspergerdrag ser ut. Och trots att de framställs som socialt omöjliga, blir de hjältar i en tid som föraktar svaghet.

Inte minst är de arbetsmaskiner i det privatas tjänst, exemplariska när det gäller att rätta till det som det offentliga misslyckas med. Ge dem en arbetsplats och den skulle slås ut på en dag, men får de arbeta ifred ersätter de likt robotarna i SVT-serien Äkta människor hela arbetslag. De arbetar inte för att få mat på bordet, vilket gör att de aldrig kommer att be om övertidsersättning eller ersättning för obekväm arbetstid. Inte heller är det troligt att de bränner ut sig eller försvinner hem för att vabba. De kostar inget i lokalkostnad och de stannar aldrig för att småprata med kollegan.

Det som talar emot dem i arbetslivet är att de inte går att styra. De kräver total flexibilitet av sin omgivninging och är i gengäld kompromisslösa. Kanske är det här den verkliga lockelsen ligger, att de tar sig rätten att säga: "ingen äger mig."