Dammkorn i luften. En solstråle strilar in över maskinskrivna rader och gulnade etiketter. Det gamla riksarkivet på Riddarholmen i Stockholm invigdes 1891 och övergavs för drygt 40 år sedan, men i ett av rummen har tiden stannat. Hyllmeter med dokumentsamlare vittnar om decennier av läggande till handlingarna. Någon har ansträngt sig för att i mapp 1952:4D sortera in: Periodiska rapporter angående personalförhållandena vid Televerkets växelstationer. Alltmedan världen pågick utanför. Och där står alla mapparna kvar 60 år senare.

Det finns någonting fåfängt i vår strävan efter att skapa kontroll över en komplex tillvaro genom mätande och räknande. Fenomenet är inte nytt, men sedan slutet av 80-talet har dokumentationshetsen tilltagit. Statsvetaren Lena Lindgren tillhör de forskare som manar till eftertanke bland annat i boken: Utvärderingsmonstret – kvalitets- och resultatmätning i den offentliga sektorn. Mätandet har blivit en ritual. Många känner också igen historierna från verksamheterna: Vårdpersonal som tyngs under alltmer rapportering, samtidigt som tiden för de äldre minskar. Lärare vittnar om samma tidsödande resursslöseri. Varför då all denna utvärdering, kontroll och disciplinering?

Den offentliga förvaltningen har gått från regelstyrning till resultatstyrning. Tendensen har varit stark i hela västvärlden, men gått längst i de anglosaxiska länderna. I takt med att välfärdsstaterna urholkats ekonomiskt och verksamheter privatiserats ska statens roll förändras. De folkvalda politikerna reducerar sig revisorer som frånsäger sig eget ansvar, och nöjer med rollen som kommentatorer.

I grunden finns en brist på tillit. För att säkerställa att verksamheten verkligen utförs behövs kontroll av mätbara mål. Universallösningen är inlyft från industrin och näringslivet. Problemet är att resultaten i komplexa verksamheter som utbildning och socialt arbete svårligen låter sig mätas kvantitativt. Hur räknar man självkänsla? Hur mäter man tröst? Caremas skandalboende Koppargården fick högsta betyg i den standardiserade utvärdering som Socialstyrelsen använder sig av.

Lena Lindgren och andra forskare varnar nu för granskningskulturens konsekvenser. I en organisation där vi ständigt kontrollerar oss själva och varandra frodas misstro och rädsla, på bekostnad av kreativitet och nytänkande. Men det existerar faktiskt alternativa sätt att se till att en verksamhet utförs på ett bra sätt. Till exempel att ge lärare och vårdpersonal respekt för den yrkeskunskap de besitter. ­Istället för disciplinering, misstro och kontroll – autonomi, tillit och dialog. Det kan skapa verklig kvalitet.