Zlatans memoarer – Jag är Zlatan Ibrahimovic – stormar fram på den svenska bokmarknaden, både den traditionella och den elektroniska.

Det sägs att boken kommer att vara den första ”bokupplevelsen” för en hel generation svenskar som inte läser böcker utan insuper livet och kunskapen ur nätets ymnighetshorn.

Det sägs att den redan har blivit kurslitteratur för vinnarskallar i vardande inom idrottens ungdomsklubbar.

Och visst är det fascinerande läsning. Boken är svår att släppa även om obehaget över många aspekter av dess innehåll växer sig allt starkare efter hand – eller möjligen just därför.

När jag slutligen lägger boken ifrån mig tänker jag med viss fasa på dess försäljningssuccé: Om Zlatan med sin outsinliga revanschism, sitt förakt för svaghet och sin beundran för maktfullkomlighet och despoti blir förebild för ung svensk idrott, då finns det anledning att hysa allvarlig oro för idrottens fostrande funktion i framtiden.

Zlatan Ibrahimovic är förvisso beundransvärd på många sätt. Vid det här laget känner vi alla till hans relativt hiskeliga uppväxtförhållanden i Malmös Rosengård där utanförskapet stod fadder vid hans vagga.

Föga överraskande var unge Zlatan, vars rastlöshet, koncentrationssvårigheter och bristande impulskontroll tyder på att han utöver allt annat sannolikt bär på en adhd-problematik, i tidiga år en god bit på väg in i regelrätt kriminalitet. Ändå vände hans livsöde etthundraåttio grader. Trettio år gammal är han stormrik och världsberömd. Tala om fotbollen som en frälsare.

Zlatan Ibrahimovics adelsmärke som fotbollsspelare är hans tekniska virtuositet, hans explosiva snabbhet och skicklighet med bollen i de ögonblick en anfallsmöjlighet öppnar sig.

Det var just de utmanande övningarna i bollteknik och fysisk explosivitet som gav fotbollen frälsarrollen hos Zlatan Ibrahimovic. Ynglingens mentala och motoriska oro fann ett konstruktivt utlopp. Snart nog tändes en envis målmedvetenhet i pojkens inre som förlöste hans bollbegåvning och förlänade energin ett drag av besatthet. Han skulle fram!

Så ändrade Zlatans liv riktning, låt vara att de krafter som drev och alltjämt driver honom ser ut att vara en blandning av skapande glöd och bittert begär, något som tidigt gjorde honom till en av fotbollens många enfants terribles och sådan har han förblivit.

Zlatan Ibrahimovic har endast sporadiskt lyckats helt och fullt i det svenska landslaget. Sportjournalisterna har skrivit spaltmil om detta och stundom skåpat ut honom som en spelare som gör mål endast om han får bollen serverad på ett fat, vilket inte sker lika ofta i ett landslag som i ett samspelt klubblag.

Länge har jag i mitt stilla sinne försvarat Zlatan. Med sin reaktionssnabbhet och suveräna bollbehandling har han lagt sig till med en spelstil som är en mardröm för motståndarlagets försvar. Medan backar och mittfält i Zlatans lag bygger upp ett anfall rör sig denne ofta ganska sakta och oberäkneligt på topp så att spelaren/spelarna som är satt att bevaka honom har svårt att lista ut vart han tänker gå

När bollinnehavaren och Zlatan ser luckan eller möjligheten att riva upp en lucka är Zlatan på plats i en blink, tar emot passningen och kommer, med sin bländande teknik, ofta igenom.

Att denna spelstil fungerar bättre i ett sammansvetsat klubblag som spelar och tränar ihop året runt än i ett heterogent landslag, som dras samman ganska sällan, säger sig självt. Till Zlatans heder ska påpekas att han har gjort tacknämliga försök att bredda och fördjupa sitt spel i det svenska landslaget – låt vara att han kanske inte nått riktigt ända fram. Zlatan är en anfallare, ingen fotbollens fältherre som spanjoren Cesc Fàbregas.

Likväl – under det dryga år då Sverige spelade EM-kval och tog full poäng i matcherna varje gång den nyvordna lagkaptenen Zlatan Ibrahimovic av olika skäl inte var med fick jag, i likhet med många andra, börja revidera min uppfattning att storstjärnan helt enkelt inte kom till sin rätt i landslaget. Tecken tydde på att det var landslaget som inte kom till sin rätt med storstjärnan på planen.

När jag nu har läst Zlatans presentation av sig själv i David Lagercrantz osminkade återgivning anar jag vad som kan vara fel med hans funktion i det svenska landslaget.

Zlatan är en befallningens och kompromisslöshetens man både när han leder och själv blir ledd, därtill är glöden inom honom indränkt i rent adrenalin.

Adrenalin är en oberäknelig tändvätska som förvandlar het hängivenhet till måttlöst raseri på bråkdelen av en sekund. Vi vet att så sker med Zlatan Ibrahimovic, senast så sent som för en vecka sedan då han tvålade till en motståndare och utvisades.

Det finns några nyckelpassager i boken om Zlatan som säger mycket om fotbollsstjärnans värderingar och livsattityd.

Den första är en replik av demontränaren Fabio Capello som Zlatan mötte i Juventus, idag mest aktuell för att ha straffat ut sig som Englands förbundskapten. Ibrahimovic beundrar Capello högt och rent, inte minst för hans förmåga att med bara en blick förvandla självmedvetna internationella storstjärnor till sittande hundar.

Repliken Zlatan citerar lyder: Respekt är ingenting man får – det är något man tar. Den devisen har Ibrahimovic gjort till sin för livet. Den kunde omformuleras på följande sätt: Respekt är den foglighet man kan tilltvinga sig hos någon annan genom att göra sig till dennes överman.

Den andra passagen är en kommentar av Zlatan till Lars Lagerbäcks beslut att skicka hem honom och två andra landslagsspelare inför en landskamp mot Liechtenstein därför att dessa en kväll hade kommit för sent hem till förläggningen.

”Vi har beslutat att ni inte ska spela mot Liechtenstein”, hade Lagerbäck sagt, något som fyllde Ibrahimovic med förakt: Hade Lagerbäck sagt ”jag har beslutat” hade stjärnan funnit sig i beslutet. Men något fegt ”vi” tolererade han inte.

En tredje passage berättar om hur Zlatan och hans sambo bestämmer sig för att köpa ett prestigefyllt rosa hus vid Limhamnsvägen i Malmö trots att huset inte är till salu och ägarna försäkrar att de inte vill sälja.

”Vi är här för att ni bor i vårt hus”, säger Ibrahimovic till ägarna och visst försöker han se skämtsam ut. Men han skojar inte och till sist har de något förskräckta villaägarnas ”ovillkorligen icke” förvandlats till ett pris.

Stjärnstatus är makt. Och om Zlatan Ibrahimovics hisnande karriär inte har lärt honom mycket om demokratisk civilisation så har den lärt honom att han ska få vad han vill ha.

Att Zlatan framstår som outhärdligt självgod och skrytsam i den nu aktuella boken är inte svårt att ha överseende med. Det han har gjort med sitt liv är en bragd. Inte heller saknar jag förståelse för det aldrig sinande behovet att storvulet tala om vem han har blivit. Han har varit ett kränkt barn en gång.

Det är hans värderingar och livshållning som är djupt problematiska, inte minst för svensk fotboll. Det är illa nog att han håller sig med dessa attityder även om det går att förstå det med. Det värsta är att Erik Hamrén i sin underdåniga önskan att vara Zlatan till lags har gjort honom till landslagskapten och sålunda försett honom med en auktoritet han inte ska ha.

Zlatan Ibrahimovic är värd att hyllas för sin fotbollskonst. Men han ska inte kanoniseras som person, klassresenär och förebild för unga generationer som i individualismens tidevarv kan få för sig att nyckeln till framgång är despoti och egenmäktighet.

Despoter splittrar och härskar. Despoter tycker om likasinnade som bjuder visst motstånd. De föraktar dem som underordnar sig.

Despoter lyfter dem de tycker om och sänker dem de ogillar och skrämmer. Sådan gruppdynamik fungerar knappast i ett svenskt fotbollslandslag. Varken där eller i vår medmänskliga gemenskap överlag.