Det är andra gången på ganska kort tid det händer. Ett upprop landar i min inbox och med det en förfrågan: vill jag skriva på? Texten är ett försvar för kulturen och argumenterar för offentligt stöd. Först känns det enkelt, jag håller med om nästan allt och är helt inställd på att skriva under. Sedan, när jag synat argumenten blir jag ändå tvungen att mejla tillbaka och säga nej, tyvärr.

Det finns två vägar att gå för den som vill försvara kulturen. Antingen argumenterar man för dess nytta eller för dess särart. De upprop som på senare tid har skickats till mig har kört nyttoretorikens standardargument: ”Kulturen är ett medel för tillväxt.” ”Kulturen ska göra oss friska.” Man skulle kunna tro att min mejladress har hamnat i händerna på kulturministerns vänförening, men nej. Som jag förstår det hör avsändarna till den växande grupp av pragmatiker i kulturvärlden som kommit att betrakta tillväxtargumentet som ett nödvändigt ont. ”Sådana är tiderna.” Det är samma sorts pragmatism som kommer till uttryck när min forna förening, ideella Författarcentrum Väst, som svar på en kärv ekonomisk situation söker sponsring från näringslivet. Ja, man ser en nymornad pragmatism lite överallt i kulturvärlden numera.

Hur ska man se på nyttotänket som överlevnadsstrategi? Jag har all förståelse för att man som enskild kulturarbetare kan behöva ta pragmatiska beslut för att kunna äta och betala hyran. Däremot kan jag inte gå med på kulturpragmatikerns syn på Tiderna som en entydig auktoritet som jag är hjälplöst utelämnad till. Ej heller köpa hållningen som allmänna stadgar för en större krets.

Oavsett hur man ställer sig till rådande kulturpolitik har jag svårt att tro att särskilt många kulturarbetare definierar sig själva som healers eller konkurrensfördelar. Varför ska det då hållas fram som argument när vi skriver upprop? If you can’t beat them join them? Det låter oroväckande lojalt.

Vad jag önskar är mindre lojala argument eller ännu hellre en illojal kultur. Ett vanligt missförstånd i kulturdebatten är att samhället bara är betjänt av den kultur som lojalt går dess ärende, men sanningen är ju att den illojala kulturen aldrig varit så behövlig som nu. Gärna sjukhusclowner och skapande skola-satsningar, men därtill behöver samhället en kultur som omprövar det vi tar för givet, biter den hand som föder den och ger oss alternativa drömmar. Så länge som vi presenterar oss som goda konkurrensverktyg kommer det behovet knappast att förstås av de som håller i pengarna.