”När jag argumenterar grälar du. När jag blir ursinnig blir du hysterisk.” Göran Palms dikt Mannen har ordet från 1976 har använts flitigt i jämställdhetssammanhang för att påvisa hur skilt värderande begrepp används för att beskriva samma beteende och positioner hos kvinnor och män. Bland annat exemplifierar den hur kvinnors försök att initiera diskussioner avfärdas med begrepp som ”hysteri” och ”grälsjuka”. Det är ett effektivt sätt att bibehålla makten och rådande ordning. Genom att framställa kvinnan som irrationell och osakligt bråkig blir män de rationella och förnuftiga.

En liknande uppdelning går att skönja i svensk, politisk debatt. ”Högt tonläge” har blivit Fredrik Reinfeldts nya paradbegrepp som används flitigt i riksdagsdebatterna för att misstänkliggöra oppositionen. I stället för att argumentera och sakligt försvara den förda politiken, läggs huvudet på sned. ”Högt tonläge”, konstaterar Reinfeldt och har i samma stund framställt sig själv som en förnuftig och sansad person som vet vad han gör. I och med det konstaterandet behövs heller ingen politisk diskussion. Oppositionen har redan förvandlats till ett hysteriskt fruntimmer med yviga gester, som inte behöver lyssnas till.

Förbundet Allt åt allas ”överklass-safari” genom de välbärgade områdena i Solsidan har bemötts på ungefär samma sätt. En ilska över klasskillnader och ojämlik fördelning förvandlas på exempelvis Dagens Nyheters ledarsida till ”ett farligt experiment i praktiskt grupphat” (5/2) och en samlad borgerlighet har konstaterat att det här var dumt, ogenomtänkt och otrevligt.

I förlängningen är det ett demokratiproblem att en bred oppositionell kritik gång på gång avfärdas som osaklig och hysterisk. Det handlar om makt, om vilken verklighetsbeskrivning som tillåts dominera samhällsanalysen och de mediala skildringarna. Så länge högern har tolkningsföreträde enbart genom att framställa sig själv som sansad och rationell döljs såväl sakfrågor som ideologisk grund.

Man kan ha invändningar mot både socialdemokratins famlande i den politiska geografin och överklass-safari som strategi för att uppmärksamma ojämlikhet. Den breda vänstern har uppenbara problem att finna en fungerande oppositionell retorik i ett samhällsklimat som förskjutits åt höger. Men här finns också gott om välformulerad kritik kring bland annat ökade klyftor, arbetslöshetsåtgärder, skattepengar som försvinner ner i riskkapitalistiska fickor och regeringens visionslöshet. När den gång på gång avfärdas som ”högt tonläge” och ”otrevlig ton” är det knappast bara vänstern som har problem med argumentationen.