Johan Lindqvist: Di Levas magi bruten
Relaterat
Artikelbilder
”Jag vill skapa stor konst i form av enkel musik för den breda publiken”
Så formulerade Thomas Di Leva målet med sin musik redan alldeles i början av sin karriär. I alla fall om man ska tro biografierna som kommer upp vid en enkel googling. Därmed är det ju också helt självklart att han står på Melodifestivalens scen i kväll. En bredare publik går inte att hitta.
Den stora konsten kan man dock diskutera. Det ligger förstås i lyssnarens och betraktarens öron och ögon, men det är länge sedan Thomas Di Leva klämde ur sig stora popsånger. Festivallåten Ge aldrig upp går på tomgång och är ännu en snäppet sämre upprepning av sådant lättsmält mumbojumbo som Thomas Di Leva har levererat i parti och minut under senare år.
Det kan vara lätt att glömma att Di Leva en gång i tiden var en stark progressiv kraft inom svensk popmusik. När han tejpade fast luggen i pannan gjorde Di Leva en popmusik som var till lika delar rotad på rockklubben och på konsthögskolan. Precis som den stora förebilden David Bowie men även likt ett band som Talking Heads ville han göra musik som var mycket mer än bara vers och refräng. Thomas Di Leva var ute efter att måla ett helt konstverk, påverka sin publik med alla till buds stående medel.
Somliga tog emot honom med öppna armar, men när Thomas Di Leva gick upp på scenen i svenska småstäder möttes han också av flygande flaskor och stenar. Det var våldsamt på det sätt som det bara kan bli när rädda människor tar ut sitt oförstånd på det som är främmande. Thomas Di Leva ska ha respekt för att han konsekvent fortsatte följa sin övertygelse. ”Det var då jag lärde mig dansa”, har han skämtat senare.
I slutet av 80-talet och början av 90-talet lyckades Thomas Di Leva verkligen förena fantastiska popsånger med folklighet. Han turnerande med ett grymt begåvat band och älskades till och med när han drack ur en vattenkanna.
De senaste femton åren har Thomas Di Leva trampat vatten. Om och om igen har han försökt återuppväcka sin karriär med hjälp av återutgivningar, en hopplös coverplatta och obegripliga julkonserter. Men det går inte. Uppenbarligen är magin på något vis bruten och i kväll är Thomas Di Leva ett vandrade bevis på att det är oerhört svårt att fortsätta vara relevant.
Så det här är ingen comeback. Det är en sluttande backe. Och om GP:s tippare får rätt blir Thomas Di Leva rejält frånsprungen.
