Efter skallran brukar den första leksak ett barn får vara en sådan där låda med ett lock som har utsågade kvadratiska, rektangulära, runda, trekantiga och halvmåneformade hål. Barnet lär sig ofta förbluffande snabbt vilken träbit som passar i vilket hål och hur man ska vända och vrida på träbiten för att den ska trilla ner i lådan.

Melodifestivalen är just en sådan låda. Festivalgeneralen Christer Björkmans idé om hur man gör bra schlager-tv är att det ska finnas någonting för alla, den musikaliska spännvidden ska maximeras. Det ska finnas ett hål och en träkloss för varje musikalisk inriktning. Sedan är det upp till artisterna, låtskrivarna och dansarna att vända och vrida på sig själva för att passa i den utstansade mallen.

Uppenbarligen är det ett framgångsrikt upplägg. Det är svårt att argumentera mot Melodifestivalens tittarsiffror. Men även om lådan med träklossarna är hemligheten bakom succén så är den samtidigt Melodifestivalens inbyggda svaghet.

Både Loreen och Andreas Lundstedt har sagt till mig att de trivs i festivalen för att man har full frihet att uttrycka sig under sina tre minuter. Och visst, inte minst Loreen utnyttjade det med en uppvisning som bröt mot det mest standardiserade. Hon tillhör undantagen.

Den stora majoriteten artister som syns i årets Melodifestival gör det förväntade. De anpassar sig till en inte sällad outtalad men ändå mycket tydlig norm. Titta på hur de fyra kvinnorna i Timoteij knycker på nackarna och låser fast blicken i kameralinsen. Se hur i princip alla dansare som syns på scenen rör sig enligt en koreografi som bygger helt och hållet på att härma poser och riktningar som vi redan har sett i tusentals musikvideor. Se hur Sonja Aldén skrider fram över scenen, hur säker som helst i rollen som balladsångerska med allt vad det innebär av utslagna armar och hår som fläktar.

Jo, alla som ställer sig på en scen agerar utifrån igenkänning och upprepning. Väldigt få är fullt ut unika trots att man egentligen är överens om att det är undantagen och regelbrytarna som står för utvecklingen.

Det som gör Melodifestivalen speciellt är att man fullt ut använder sig av och premierar artistens anpassning till träkloss. Härmandet av andra är själva målet. Kanske är det delvis därför barnen älskar det. De agerar ju likadant så fort de börjar bli medvetna om omgivningen.

Jag säger inte att det är dåligt. Att anpassa sig genom att efterlikna andra är en djupt mänsklig egenskap. Därmed är det också en genial genväg till 3,5 miljoner tv-tittares hjärtan.