SVT1 har nu en sorts drömcombo om fredagskvällarna som kopplar ett järngrepp om tittarstatistiken.

Från Rapport till På spåret till Skavlans talk show till en thriller – som i kväll är en repris på Män som hatar kvinnor. Så kan fredagen sorteras mellan mys med farbröderna Lindström och Luuk till Skavlans flådiga gästlista till filmerna om Lisbeth Salander som sotsvart Punk-Pippi.

Det är en skickligt blandad korthand som prickar i en rad noga utsatta statistiska mätpunkter mellan puttrig humor, veckade pannor och några snabba, kalla drag. När forne kungakompisen Anders Lettström förra veckan slirade in till Skavlan med sitt bredaste bilhandlarleende förstod jag att en prövning förestod. Den övergick dock snart i en benådad stund med sångänglarna i First Aid Kit. Fredagspartituret har sina kompensationer.

Ändå vill jag föreslå en avvikelse för kvällens trivselsittning. Efter På spåret och Skavlan finns det nämligen tid för en avslutning om mänsklig ondska vida mer drabbande än den i en Millenniumthriller. Fast med risk för störd nattsömn.

Den brittiska dokumentären (sista reprisen av detta Dokument utifrån) om Pol Pots bödel kamrat Duch börjar klockan 22.00 i Kunskapskanalen. Det är en mycket otäck film om en trettiofem år gammal historia, men som leder rätt in i nutiden. Nämnde Duch dömdes till livstid sent i förra veckan.

I april 1975 föll Kambodjas huvudstad Phnom Penh i de röda khmerernas händer, denna tvåmiljonerstad utrymdes några dagar senare och hela landet befolkning beordrades till slavarbete på landsbygden samtidigt som en skoningslös politisk förföljelse vidtog av alla så kallade fiender. Den som vill läsa mer rekommenderas Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende.

Detta extrema skräckvälde skulle pågå till januari 1979 – då hade khmererna tagit livet av uppskattningsvis en och en halv miljon kambodjaner. Ett särskilt tortyrfängelse inrättades i huvudstaden, kallat S-21. Där torterades människor på bestialiskt vis varefter de slogs ihjäl i stadens utkant. Cirka trettontusen individer passerade köttkvarnen. Tre fångar överlevde. Allt dokumenterades. Den numera evangeliskt kristne Duch var chefen för inrättningen.

Hur hämtar sig ett land efter detta folkmord? I filmen berättar Duch att han numera bara är intresserad av sina barn, sin egen mage och Gud. Han ler ofta med sina jättetänder. Filmen slutar med rättegången och de efterlevandes sorg. Någon förlåtelse och försoning finns förstås inte utrymme för. Kanske till sist en sorts frid. Bland alla repriser på repriser stannar denna film bestämt i minnet.