Om räknenissarna får som de tycker på fredag läggs min dotters kommunala skola ner. Det skulle betyda att en del högstadieelever som går i kommunal skola i stadsdelen tvingas välja ickekommunala skolor och att den kommunala montessoripedagogiken får ett knivhugg. Den så kallade friskolereformen – som egentligen borde kallas profitbolagsinvasionen eller plundringsreformen – håller på att ta död på den kommunala skolan. Drivkrafterna bakom denna process är förödande för odlandet av det gemensamma, som är samhällets grund.

Denna artificiella katastrof styrs av föreställningar om ekonomisk nödvändighet och uppgivenhet vad gäller möjligheten att politiskt påverka dåliga bestämmelser. Som att kommunen ska leka uthyrnings­bolag med sina egna byggnader till sina egna verksamheter så att gamla, vackra, välutrustade skolor blir en belastning snarare än en tillgång för de kommunala skolorna, medan billiga lokaler som inte är anpassade till elevernas behov ger en konkurrensfördel till de så kallade fria skolorna.

Detta förstärks och fördjupas av medelklassföräldrars effektiva disciplinering i de ”aktiva” valens imperativ genom föreställningen att förlorarna i detta system kommer att bli de barn vars föräldrar inte gör aktiva val. Valtvånget omvandlar föräldrarnas kärlek till sina barn till instrument för nedmonteringen av den kommunala skolan. Vilket i nästa skede innebär att det inte finns något val. Föräldrarna tvingas välja profitdrivna utbildningsinstitutioner till sina barn och av den omhuldade valfriheten blev inget.

Häromdagen träffade jag ett par som skickar sin dotter till en av de nya profitskolorna. Fina och socialt medvetna människor som sörjer plundringen av det gemensamma men känner sig tvungna att välja för sin dotters skull. De blev förvånade när jag förklarade att skolan som ska läggas ner visat fina akademiska resultat och att det inte tycks finnas någon relation mellan hur bra en skola är och att föräldrar väljer bort den. Det tycks i stället som att den kommunala skolan upplevs som ett passivt val och att man väljer något annat därför att man känner sig oansvarig om man inte väljer aktivt.

Den kommunala skolan behöver modiga politiker och ansvarsfulla föräldrar. Politiker som vågar ta politiska beslut snarare än att verkställa räknenissarnas till synes matematiskt exakta kalkyler (som i realiteten är högst osäkra beräkningar på förväntningar). Föräldrar som inser att ett verkligt ansvarsfullt val av barnens skolgång måste inkludera skolsystemets samhälleliga effekter i stort. Båda kan låta sig inspireras av Sven-Eric Liedmans bok Hets som påminner om värdet med det långsiktiga arbetet att ge elever verklig kunskap.