I biografifilmer – handlar det om att skådespelarna skall vara så porträttlika som möjligt, och att den skådis som är allra mest porträttlik, och naturligtvis även skicklig, vinner en Oscar.

Några hyfsat aktuella exempel på det sistnämnda är Colin Firth som kung George VI i The king's speech (2010), Marion Cotillard som Edith Piaf i La vie en rose (2007), Reese Witherspoon som June Carter i Walk the line (2005) och Philip Seymour Hoffman som Truman Capote i Capote (även den från 2005).

I år är både Michelle Williams, som spelar Marilyn Monroe i My week with Marilyn, och Meryl Streep, som spelar Margaret Thatcher i Järnladyn, Oscarnominerade i kategorin bästa kvinnliga huvudroll.

Järnladyn såg jag på bio i måndags, tillsammans med förbluffande många andra (med tanke på att filmvisningen drog igång klockan 15.30), och låt mig säga som så här: Om Streep inte bär med sig en statyett hem från galan i Los Angeles den 26 februari är jag redo att äta upp en tyrolerhatt modell mindre.

Meryl Streep är helt fenomenal när hon i filmens inledning, med ett under av värdighet, spelar den svårt demenssjuka, 83-åriga Thatcher, som hålls inlåst i sin vackra lägenhet, och som har svårt att skilja mellan dröm och verklighet när hon regelbundet samtalar med sin döde make Dennis (Jim Broadbent, nästan lika bra som Streep i filmen).

Filmen som sådan har på många håll fått hård kritik för att vara helt okritisk och inte handla om Thatchers högerpolitik.

Jo, det är sant att regissören Phyllida Lloyd och manusförfattaren Abi Morgan är mer intresserade av kvinnan Margaret Thatcher, som gick från att vara specerihandlarens dotter till att bli Storbritanniens starkaste ledare sedan Winston Churchill, än av politikern, men jag tycker att filmen hettar till när Lloyd kommer in på Falklandskriget.

Rentav plågsam att titta på blir Järnladyn när Thatcher år 1990, då demensen uppenbarligen redan börjat sätta in, driver igenom sin poll tax-reform, som innebar att alla, oavsett om man var miljonär eller arbetslös, skulle betala samma summa i kommunalskatt. Det var ett politiskt självmord för Thatcher, som tvingades att avgå, när alla vänner i partiet försvunnit.

Osannolikt nog har Meryl Streep inte vunnit en Oscar sedan Sophies val 1982. Efter den filmen har Streep varit nominerad tolv gånger (!), utan att vinna. Men i år är det dags.