”Åker till Malmö i helgen. Hoppas att man inte kommer hem i liksäck.” ”Vad håller ni på med nere i Malmö? Sveriges Chicago!” ”Fattar inte hur folk vågar bo i Malmö, vem som helst verkar bli skjuten där.” Citaten är hämtade från mina Facebook- och Twitter-flöden från de senaste dagarna. Många av dem som länge beskrivit Malmö i termer av ”avslappnad stämning” och ”billig falafel” har ändrat syn.

Åtta mord på två månader är Malmös skrämmande facit. Det vittnar om stora problem som både kräver akuta och långsiktiga insatser från polis, socialtjänst och allmänhet. Men det krävs också en viss eftertanke, inte minst från både privatpersoner och medier från annat håll.

I Dagens Nyheter den 2 februari publiceras en Malmökarta. En stad med 300 000 invånare och tio stadsdelar har reducerats till beskrivningar över mordplatser och definitioner av typen ”Är så nära laglöst land man kan komma i Sverige. Här har gängen tagit över” och ”Den mest kända stadsdelen i Malmö med många etniciteter.” Norska Dagbladet rubriksätter en artikel om morden med ”Nordens mest laglösa stad.”

Förfrämligandet av Malmö är en bekväm strategi. I likhet med de uppmärksammade våldtäkterna i den lilla norrländska orten Bjästa reduceras en djupgående problematik till en lokal angelägenhet som innebär att orten i sig själv bär på svårigheterna, inte samhället i stort. I stället för att diskutera de sociala problem som skapar våld och utsatta situationer kan vi enkelt objektifiera Malmö som en isolerad företeelse av laglöshet och dödligt våld.

I förlängningen är det föga fruktbart. I stället innebär det att både vår bild av Malmö och dess självbild förvärras. ”Jag hjärta Malmö” hade en rad Malmöbor som bild på Facebook och Twitter under den nya lasermannens härjningar hösten 2010. Det säger en del om Malmöbornas nuvarande position. Ständigt redo att försvara, alltid på sin vakt för att berätta om sin bild av staden, trötta på jämförelser med Chicago och frågor om hur man vågar bo där.

Malmö har stora problem. Det innebär att samhället, alla vi gemensamt, har problem. Vi får inte tillåta oss att bli så bekväma att vi ser det som sker som en isolerad företeelse. Inte heller får vi låta rädslan ta över. Jag tänker på den äldre kvinnan i ett inslag i Aktuellt tidigare i år. Hon bodde på just den gata som Dagens Nyheter definierar som ”laglöst land”. ”Är du inte rädd?”, undrade reportern och hon svarade att nej, rädd är hon inte men bekymrad. De unga kriminella männen på den här gatan, varför är det ingen som fångar upp dem? ”Det som gör mig rädd är att ingen verkar bry sig på riktigt”, konstaterade hon.