Vid tretiden på natten slås dörren till hotellrummet in. En mikrofon fångar händelserna. Åtskilliga poliser stormar in. Tumult utbryter. Poliserna misshandlar Ai Weiwei. Platsen är Chengdu, en miljonstad i sydvästra Kina i Sverige mest känd för att Volvos nya fabrik ska byggas där. Några ­dagar tidigare har andra människorättsaktivister gripits i samma stad.

I maj 2008 drabbades Sichuanprovinsen av en svår jordbävning med närmare 70 000 döda. Många dog eftersom husen de vistades i var illa byggda. Flera kända kinesiska regimkritiker har försökt undersöka myndigheternas ansvar. Varför var husen var så illa byggda? Spelade en omfattande korruption någon roll? Ett ansvarsutkrävande som snabbt blivit farligt. Diktaturen låter sig sällan ställas till svars.

Trots det finns det de som oavbrutet fortsätter ifrågasätta, granska, utmana makten. Som den kinesiske konstnären och människorättsaktivisten Ai Weiwei. Igår visades flera av hans senaste filmer på Filmfestivalen. Bland dem Disturbing the peace och So sorry som dokumenterar kampen för att finna sanningen om de undermåliga byggnaderna och de många döda studenterna som vistades där.

Det är svårt att inte fascineras av Ai Weiwei och hans medhjälpares totala kompromisslöshet. Weiwei konfronterar makten oavbrutet. På gatan där hemlig polis förföljer honom i bilar med tonade rutor. På polisstationen i Chengdu där några klaustrofobiska scener utspelar sig när han och hans sällskap vägrar gå därifrån innan de fått veta varför en annan människorättsaktivist fängslats. Hur ser de ­juridiska grunderna ut? Vem fattade beslutet? Hur länge ska hon sitta inlåst?

De ansvariga ömsom hotar, ömsom vädjar. Försvinn. Ai Weiwei vägrar lämna byggnaden. Eller när han några månader senare återvänder till Chengdu och får syn på den polis som varit ansvarig för den operation som ledde till att han misshandlades. Weiwei tvingar kommissarien att stanna och tillkallar annan polis trots att han förstås vet att det är lönlöst. Anmälningar om våld och polisbrutalitet avskrivs regelmässigt.

Genom sina verk demaskerar Weiwei diktaturens logik och infrastruktur. Problemet är att han är för ensam. Här finns ingen samlad världsopinion som kräver förändring. Här ställs inga högljudda krav när svenska politiker, exempelvis från Göteborg, är på besök eller när utländska bilföretag, till exempel från Hisingen, investerar i landet. Då är det viktigare att inte stöta sig med dem som sitter på makten än att faktiskt peka på den verklighet som förbjuder ett folk att artikulera egna politiska åsikter. Det blir lite enklare så.