Så är filmfestivalen nästan slut. Besökarna reser sig från biosätet, försöker massera bort träsmaken, blinkar några gånger för att vänja sig vid ljuset och går ut för att blanda sig med de andra, som inte har haft råd eller lust att titta på hur andra lever sina liv. Som är fullt upptagna med att klara sig genom sina egna. Som inte bryr sig ett skvatt om filmavtalet eller om det görs för lite barnfilm i Sverige.

Hur fantastiskt det än är att se på och prata film dygnet runt är det skönt att kliva ur bubblan och få ordning på perspektiven.

Hur har då veckan varit?

Invigningen blev mediemässigt ett nederlag för kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Att överhuvudtaget vara kulturminister på en filmfestival är som att gräva upp ett jordgetingbo och köra ner huvudet i det (såvida man inte just har grejat en rejält tilltagen helstatlig filmpolitik). Producenten bakom invigningsfilmen Avalon, Erika Wasserman, sa att hon hoppades att kulturministern skulle kvar filmen igenom, eftersom hon hade gått mitt i en visning av en tidigare film. Och när det nya filmavtalet sedan skulle debatteras på Sveriges största filmarena, valde kulturministern att lämna getingboet.

I övrigt har det varit ovanligt stillsamt med utspel och kontroverser. Kanske lade den ryska vargavintern ett istäcke över festivalen. Eller så var det något av ett mellanår.

För min del står två upplevelser över de andra. Dels att se den egyptiska filmen Cairo 678, intervjua regissören Mohamed Diab och sedan bara någon dag senare se de oerhört tragiska bilderna från fotbollsmatchen i Port Said i Egypten, där över 70 människor dog i onsdags.

Diab lät filmen bland annat utspela sig på en fotbollsarena, som på många sätt är ett samhälle i miniatyr, där olika samhällssyner möts. Den nästan profetiska scen som främst stannar i minnet är när en av de tre kvinnliga huvudpersoner blir bortsläpad och sexuellt utnyttjad av massan av fotbollsfans.

Den andra stora upplevelsen var att se den visuellt knockande svenska tävlingsfilmen Pojktanten, som verkar ha delat den nordiska juryn i två delar, och den fina franska filmen Tomboy, efter varandra.

Filmerna påminner om hur begränsande den tvådelade indelningen av kön är och hur många som inte kan leva fullt ut på grund av att samhället inte kan acceptera en glidande skala.

Lilla Laure i Tomboy känner sig hemma i sin kropp först när de nya kompisarna tror att hon är kille och kan sträcka ut i en fotbollsmatch. Kroppen är ett sådant fängelse i Pojktanten att de två huvudpersonerna Eli Levén och regissören Ester Martin Bergsmark tillbringar större delen av filmen i det upplösande badkaret.