Så då borde jag hålla fast vid att Afro-Dite och Sean Banan tar direktplatserna till finalen i Globen i kväll. Det var så det kändes när låtarna första spelades upp i onsdags. Det finns ingen anledning att ändra på det.

Efter några dagar i schlagerbubblan stryps nämligen syretillförseln till hjärnan bit för bit och så småningom blir det vanskligt att tänka en enda klar tanke. Ännu svårare är det att föra ett längre resonemang i hamn. Låtarna glider in i varandra, plötsligt ertappar jag mig själv med att tycka att allting ganska charmigt. Då vet jag att jag har tappat omdömet.

Så för att säga det kortfattat:

Det är ett riktigt glittrigt getingbo som invaderat Växjös nybyggda islada den här veckan. De enda som på förhand känns helt borta från både finalen och andra chansen är Marie Serneholt och Abalone Dots. Deras låtar är för svaga.

I övrigt kan allt hända. The Monikers låt är besvärande tunn och själv ger han ett oengagerat intryck. Men tv-tittarna kanske gillar ett känt ansikte även om det är uttryckslöst?

Afro-Dite är urprofsiga och borde inte kunna misslyckas med sitt uppdrag. Loreen sätter avtryck och har möjligen med sig en del fans från förra årets tävling. Dead by April har i bästa fall hela hårdrockssverige bakom sig och då är göteborgarna självskrivna finalister.

Thorsten Flinck har varit försenad, svajig, osäker och opålitlig genom alla repetitioner och har haft problem inte bara med att hålla tiden utan också med kameravinklar och medhörning. Ändå kan Thorsten Flincks och hans Revolutionsorkester skrälla, trots eller tack vare, sin socialistkupp med Björn Afzelius-intro, röda halsdukar och knutna nävar.

Och så Sean Banan då. Han är helt enkelt Sean Banan. Det är tre minuters fullständig lekstuga när han är på scenen. Så en sak vågar jag säga - kingen är klar.

Till sist : Missa inte mellanakten. The Soundtrack of Our Lives tolkar Dilba.