I det nya filmavtalet skärps jämställdhetsambitionerna. Det förra målet, att filmstödet ska fördelas 60/40 mellan män och kvinnor, har i stället blivit 50/50. Det är en ansats som i realiteten är omöjlig idag, då enbart runt 25 procent av projektansökningarna till Svenska Filminstitutet kommer från kvinnor. Så hur blir de fler?

I lördags presenterade Svenska Filminstitutets vd Anna Serner det pågående arbetet med att stötta unga kvinnors filmskapande. Den riktade satsningen som initierades av kulturdepartementet har pågått i ett år och inneburit sju miljoner kronor till regioner runt om i landet för att öka tjejers filmintresse. Målgruppen är framförallt 15–20 år och har hittills innehållit alltifrån workshops till mentorsprojekt. Flera av de hedervärda projekten presenterades under lördagens seminarium och det var en positiv Anna Serner som lyfte fram tjejernas ökade möjligheter att satsa på filmskapande.

Ändå är det något i entusiasmen som skaver. Efter avslutad filmskola tar det i snitt tre år för män innan de får göra sin första långfilm. Motsvarande siffra för kvinnor är tio år. Någonting händer när skolan är slut och man ger sig ut i en hård filmbransch, med få kvinnliga förebilder och en alltjämt cementerad bild av regissören som man. Enligt en studie av Annika Wik, forskare vid Filmvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, har kvinnliga filmstudenter lägre självförtroende än de manliga. Och genomgående hos samtliga studenter är en ”branschskräck” där i synnerhet kvinnor inte tror att de kommer att lyckas.

Ur det perspektivet är sju miljoner i riktad satsning en spottloska i havet. En betydligt mer grundläggande genomlysning av filmbranschen krävs. Vilka filmskapare faller bort och vilka slår igenom? Vad görs till konstnärlig norm? Vilka föreställningar om filmskaparen reproduceras? Vilka filmer får stöd och vad återskapar de för bilder av kvinnor och män? Som filmaren Fanni Metelius påpekade under seminariet räcker sju miljoner inte långt för att förändra strukturer ”när de sedan upprätthålls av filmer som Hamilton”.

Det behövs även ett tydligare riktat stöd till de kvinnliga filmstudenter som famlar efter examen. Filmläger för gymnasietjejer är en bra aktivitet, men också en fullständigt okontroversiell åtgärd. Att i stället låta pengarna gå till filmstöd för de kvinnliga filmskapare som riskerar att falla bort efter avslutad skolgång vore en större demokratisk insats, men också mer tydligt kvoteringsinriktad. Det är ett ställningstagande som kulturdepartementet inte vågar göra.