Ramsby har <br> hittat hem

Någon jazzvokalissa i traditionell bemärkelse är hon sannerligen inte. Inte ens ett småländskt lingonris satt i cocktailglas. Nej, Nina Ramsby är en cool söderkiskatt som tillsammans med ypperlige pianisten Ludvig Berghes trio tagit med sig jazzen på äventyr.

Och som det osar av kött och blod där på den eleganta Foajébarscenen. Av obarmhärtig innerlighet och skojfriska klacksparkar. Värme. Ramsbys texter lika enkla som bråddjupa, hennes karaktäristiskt tonglidande sång ömt frustande som på en bättre rockkonsert. Medan Göteborgssonen Berghe visar upp hela sitt vida spektrum, spelar ömsom färgrikt impressionistiskt, ömsom aggressivt och perkussivt. Och svetten den lackar.

Live är kvartetten (Ramsby dubblerar på kornett och klarinett) betydligt stökigare, råare och spretigare än på den skiva de släppt tillsammans. Dynamiken är total från det punkigt ösiga till det tätt viskande. Plötsliga infall ges alltid företräde, det är bara att försöka hänga med. Till och med låtlistan är under ständig diskussion. "För att det blir mer spännande så."

Befriande också att se någon så ödmjukt självsäker och bekväm i sig själv som Ramsby, sådär som bara någon som kanske inte alltid varit det kan vara. "I våra hjärtan finns en sång som alla kan vila i", sjunger hon. Det känns som att hon hittat den.