Ser på nyhetsplats att David Hockney har fått en fin orden av drottning Elizabeth. Trots att han nyligen avböjt att måla hennes porträtt, eftersom han är för upptagen med att måla landskap i Yorkshire. 74 år är han, men hur känd? Alltså i Sverige?

Skymten av Hockneys namn är för mig mest ett nostalgiskt hugg. Det är svårt att förstå hur viktig han kunde vara för några gymnasieungdomar i Norrbotten i början av sjuttiotalet. Hade vi varit bögar hade det kanske varit mer begripligt, som gayaktivist var han tidigt ute, om så bara i några utmanande målningar i den brittiska popkonstens barndom: We boys together clinging, The most beautiful boy in the world. Nu var vi inte det, men faktum är att det fanns gott om homosexuella i våra hyllor, inte bara böcker med Hockney utan också Francis Bacon och Andy Warhol och – bland författarna – Christopher Isherwood. David Bowies bisexuella estetik (i hans fall kanske inte nödvändigtvis detsamma som läggning) hade snabbt och effektivt blåst bort alla fördomar och visat fram den världen som intressant. Naivt av oss, förstås. Men jag kan fortfarande häpet spana in Pridefestivalen och med samma naivitet tänka: what’s the fuss?

Kanske behövde vi dessa exempel för att få in ljus och luft i den politiska präktighet som då rådde i vänsterkretsarna. Själv var jag vänster, men med slips, en slips som förresten en r:are hotade att strypa mig i senare, även om det säkert var skämtsamt menat. Hockney hade sedan länge flytt regn och brittiska fördomar när vi först stötte på honom: i Los Angeles solsken kunde han måla duschande pojkar och pooler så mycket han ville. Där fanns redan en liten koloni av brittiska homosexuella idoler och föregångare, med just Isherwood i spetsen.

Vi kastade oss över Hockneys självbiografi när den kom 1976. Där skriver han bland annat om hur svårt det är att måla vattnet i en pool. Jag kommer ihåg att den marxistiske konstkritikern Torsten Bergmark baxnade över att en konstnär kunde ägna sig åt så futtiga problem, Hockney som ju ändå i sin egenskap av figurativ konstnär torde ha intresserat honom en smula.

Nu har alltså David hockney flyttat tillbaka till sin fuktiga hemö. Kanske är det fel tempus, han verkar ju må bra, men bäst var han väl som tecknare. En elegant och känslig porträttör av vänner och älskare. Den fina orden, förresten, är oviktig, läser jag i ett engelskt intervjuklipp; det som är viktigt är ens vänner. Redan 1990 avböjde han förresten ett adelskap! Det är inte utan att jag känner mig lite stolt över honom. Med den där förmätenheten man kanske har rätt till när det gäller någon man visserligen inte känner men ändå har känt så länge.