Igenkänningsfaktorn är lika hög som åldern på premiärpubliken för Magnus Härenstams Morsning & Goodbye. Tänk att det kan vara så kul att bli gammal! utbrister Lis Hellström Sveningson.

Ålderdom är inne. Trots allt snack om vår fixering vid ungdomen är det filmerna, pjäserna och showerna om vår obevekliga väg mot slutet som just nu drar den stora publiken. 40-talisterna, "köttberget", Proppen Orvar, eller vad generationen nu än kallas, går i pension på löpande band och känner draget från kistkanten. Behovet att se situationen gestaltad är påtagligt. På Stadsteatern är det Sven Wollter och Tomas von Brömssen ena kvällen och den andra Carin Mannheimer med grånad men virtuos ensemble, som får den röda lampan att lysa i vintermörkret. Nu kommer köerna även att ringla till Lisebergsteatern där Magnus Härenstam en dryg månad framåt ger sin version i showen Morsning & Goodbye.

Härenstam, som har passerat 70-strecket, har grävt i en liten godlåda där han sparat iakttagelser, beteenden, funderingar och problem som drabbar oss i och med att åren går. Igenkänningsfaktorn är lika hög som medelåldern på publiken. Värmen går i strömmar mellan scen och salong. Skratten smittar på samma sätt, Magnus Härenstam har uppenbarligen lika roligt som vi som ser på. Regissören Anders Aldgård har säkert uppmuntrat just detta.

Härenstam är en strålande historieberättare. Det suveräna intryck showen ger har naturligtvis sin grund i att texten är hans egen. Allt är genomlevt och smält, inte så att han nödvändigtvis bidrar med egna erfarenheter i alla stycken, men insikten och medkänslan kryddad med livsbejakande humor och en rejäl dos självdistans genomsyrar de båda akterna.

Ensam på scen i två gånger trekvart med paus emellan. Ett litet barbord med vattenglas samt en hög stol - som bara tjänstgör i ett par scener, bland annat den obetalbara, och i grunden allvarliga om behandlingen av prostatacancern – är allt han har till förfogande. Scenograferna Peter och Marianne Dillberg har ställt några skärmar med ett gammalt urverk som fond, för övrigt är det bara Mats Johanssons ljus som skiftar färg. Elegant i takt med att Härenstam byter ämne. Eller, det gör han inte, han betar sig bara igenom olika aspekter på det förfall som åldrandet innebär. Kroppen talar så vi viker oss av skratt. Inte bara när brallorna ska på och av. Tänk att det kan vara så kul att bli gammal!

Överraskande är det ord som allra mest karaktäriserar Morsning & Goodbye. Förvånansvärt, eftersom ämnet är så definitivt. Men Magnus Härenstam har en gudabenådad förmåga att bygga upp sina historier. Han gör ett tydligt anslag, tvistar ett par varv och rundar så av med en träffsäker punchline. Om och om igen, i olika längd och i olika vrår av den tilltagande skröpligheten. Det är rytm och variation, känns inte upprepande - trots att han hinner gå igenom såväl de olika sinnena som de olika faserna av glömskan - och hinner aldrig bli förutsägbart. Kroppen, maten, håret, kläderna, allt blir besvärligt roligt. En sväng på golfbanan hinner vi också med. Föräldrarollen har en egen, föränderlig avdelning.

En gång var Magnus Härenstam barnens kändis, I Fem myror är fler än fyra elefanter, var han pedagogiskt rolig. Men framför allt mänsklig. Och driven av en outsinlig förvånad nyfikenhet. Den sidan utvecklar han här, som pensionärskändis. Det är stort artisteri. Och naturligtvis skådespeleri, även om Magnus Härenstam ge oss sken av att stå där i sin egen person, så är det ändå en roll. När han går i ålderdom och lever sig in i att sitta övergiven och ensam rosslar det i bröstet och rösten läspar. Detta är vad som väntar, lika bra att gilla läget. Och skratta tillsammans åt det. Gammal som ung. Hatten av för Magnus Härenstam som verkligen åldras med mogen bravur.