Få rollfigurer har provocerat mig lika mycket som unga Veda i tv-serien Mildred Pierce, som har gått i SVT i fem veckor. Hon är allt ett barn inte får vara: pretentiös, gränslös, lillgammal, överintelligent, högfärdig och arg.

Tidigt anser hon sig vara jämbördig sin mamma Mildred, spelad av den alltid lika fantastiska Kate Winslet, och drar sig inte för att kritisera henne. I slutet av serien tackar den vuxna Veda, nu framgångsrik operasångerska, sin mamma genom att helt enkelt förstöra hennes liv.

Under serien har jag funderat på om Veda är en produkt av arv eller miljö. Född psykopat eller uppfostrad till en bortskämd skitunge av en mamma som projicerar sina egna framgångsdrömmar på henne? Serien psykologiserar inte, den använder mer melodramatiska berättarelement, vilket gör mamma-dotter-relationen oavbrutet fascinerande.

Den strävar heller inte mot försoning, utan mot ett accepterande: en mamma kan förstöra ett barn, men ett barn kan också förstöra en mamma.

Mildred Pierce är inte den enda aktuella dramaproduktionen som ställer arv och miljö-diskussionen på sin spets. Under filmfestivalen får även långfilmen Vi måste prata om Kevin premiär. Tilda Swinton spelar här Eva, som dagligen terroriseras av skuldkänslor, sorg och av sin omgivning. Allt på grund av sonen Kevins fruktansvärda handlingar. Författaren Lionel Shriver, som skrev romanen med samma namn, inspirerades av skolskjutningarna i bland annat Columbine.

I tillbakablickar får vi se hur Kevin växer upp som ett manipulativt och elakt barn som har svårt att interagera med sin mamma. Eva är lika handfallen som Kevin, anknytningen vill sig inte. Pappan ser inget, eller väljer att inte se, eftersom Kevin inför honom skickligt spelar rollen som den gode sonen.

Vi måste prata om Kevin har en något annan ståndpunkt än Mildred Pierce. För även om kärleken inte finns där från början mellan mor och son, antyder filmen att det aldrig är försent att förlåta, att bli en bättre förälder eller en bättre son eller dotter. Oavsett om det är arv eller miljö som åstadkommit skadan.

Det intressanta med dessa barnskildringar är att de visar en bild av barn som närmast är tabu i vår kultur, inte minst på film. Barn ska respektera sina föräldrar, acceptera sitt underläge och vara glada och milda.

Vi vill tro att alla barn kan bli kärleksfulla medborgare om de får kärlek och omvårdnad. Mildred Pierce och Vi måste prata om Kevin för fram den provocerande tanken att det kanske inte är så enkelt.