”Jag vill att världen skall minnas mitt verk som ett musikaliskt ögonblick, som ett ackord som slår an hos någon. Det viktiga i mitt liv är vad jag gör, mitt arbete, vad jag ser och känner, vad jag drömmer om”.

Orden är Theo Angelopoulos och idag är det dags att minnas. Den store, ja, den störste av grekiska filmregissörer omkom i tisdags i en olycka i Pireus under inspelningen av den film som skulle ha blivit hans konstnärliga inlägg i debatten om den pågående grekiska krisen.

Den sista jag såg av hans fjorton långfilmer var Tårarnas äng (2003) – en 170 minuter lång berättelse om kärlek som utspelar sig mot bakgrund av det blodiga förgångna seklet. De tar ofta tid i hans filmer, den dröjande rytmen med de långa tagningarna och de storslagna bilderna, där berättelserna utspelar sig – mer där än i texterna. Bilder som speglingar av mentala tillstånd, som vägar till inre landskap, till Angelopoulos eget universum. Filmens olika element, musiken inte minst, för en ständig dialog, precis som filmerna sinsemellan. Hans visuella språk, hans stil liknar ingen annans, däremot gör han som andra stora konstnärer: återanvänder sina teman, återskapar och förnyar.

Gång på gång iscensätter han den mänskliga tragedin – den som präglat 1900-talets europeiska historia i Grekland och i Balkanländerna. Han rör sig i egna hemtrakter med sin egen historia och Greklands – världskrigens, inbördeskrigets, fascisternas, juntans och Balkankrigens tid. Människor på flykt, i exil eller sökande friheten, sökande sig själva. Männi­skor på resor – fysiska eller mentala. Det är dessa som befolkar hans platser som ibland tycks finnas i drömmarnas gränsland – men ändå är nog så verkliga. Förtvivlan och tillit blandas, som mörker med ljus.

Lika levande som samtidshistorien är det kulturella arvet. Motiven med dessa människor på ständiga resor har sina rötter i Homeros Odysséen. Spåren, också från antika dramer, finns i nästan alla hans filmer: i Biodlaren, i Turnéskådespelarna, för att inte tala om i Odysseus blick och många fler. Angelopoulos, denne sanne humanist, förmådde att båda förvalta ett arv och transponera det till en brännande nutid.

Storkens dröjande steg, Landskap i dimma, Evigheten och en dag, Resan till Kythera. Typiska titlar för den regissör som var poeten bland europeiska auteurer. Och så fint denna lätt vemodiga ton har förvaltas av skådespelarna och bland dem främst Bruno Ganz, Marcello Mastroianni och Harvey Keitel.

Att Theo Angelopoulos inte hann avsluta filmen om krisens Grekland är mycket sorgligt. Hans granskande blick hade behövts.