"Den perfekta popsången finns bara i fantasin". Det sade Per Gessle för tre år sedan när vi träffades i samband med att han släppte Son of a plumber-plattan. Och han har rätt. Den perfekta popsången finns inte. Men få har väl jagat den så hårt, så länge och så intensivt som Per Håkan Gessle. Och sällan har väl en misslyckad jakt varit så framgångsrik. Så uppskattad.

För det är ju tvivelsutan Sveriges största popstjärna (vid sidan av Björn & Benny) som nu fyller 50 år. Med Roxette sålde Per Gessle drygt 60 miljoner skivor, fyllde världens arenor och släppte sina hits i både spanska och portugisiska versioner. Med Gyllene Tider tonsatte han den svenska tonårsfyllan, återskapade pophysterin och fyllde Ullevi med 58 000 personer under en galen jubileumsturné som drog närmare en halv miljon åskådare. Inte så illa pinkat.

Men har han egentligen gjort nåt bra, han Gessle ..? Låter han inte väldigt fjunig med sin säregna röst, och får man verkligen bygga en karriär på att stjäla varenda russin ur musikskafferiet? Svaret är ja, ja och ja! Det är helt normalt att fly midsommarfesten när du för tredje gången tvingas skråla med i Sommartider, men ingen skämtar bort Flickan i en Cole Porter-sång. Eller Ljudet av ett annat hjärta. Två briljanta poplåtar.
Gessles sångröst är ju som alla vet rätt speciell och jag tror likt Christoffer Lundquist i enkäten här intill att just rösten faktiskt varit en viktig del i framgångssagan om Sveriges yngste 50-åring, som varken är den förste eller siste popnörden med väldigt långa fingrar. Men stilfulle Gessle har alltid tjyvat med öppet hjärta och ska det stjälas så ska det stjälas från Buddy Holly, eller kanske Tom Petty i det här fallet.

Så då är det alltså dags att plocka ned Roxettevinylen från vinden? Rippa in plattorna i datorn? Omvärdera dem? Nej, gör inte det! Den här krönikan är skriven med Roxettelåtar i lurarna (tack Spotify) och tiden har inte varit snäll mot dem. Det låter daterat. Det låter plastigt och fruktansvärt överproducerat. Det låter helt enkelt väldigt mycket 80-tal. Men som minnesdokument, som tidsmaskin, är sångerna fantastiska.

Jag lyssnar på The Look och minns hur småstolt jag var när den toppade Billboardlistan i USA. Jag lyssnar på Joyride och minns hundra påstrukna tyskar som pjäxdansade i Bad Gastein. Jag minns hur kul de hade. Och det är då det slår mig. Joyride ÄR den perfekta popsången. Att pjäxdansa till.